Innan det var dags att åka hem skulle den nyinköpta kylen rensas. Och där fanns en hel del vi inte hunnit äta: En flaska vitt, ett paket gambas, vitlök, majonnäs och citron. Som den goda granne man gärna vill vara tänkte jag knacka på hos min spanska granne och fråga om hon ville adoptera maten.
Frågan var ju bara hur man kommunicerar det när man inte kan spanska.. "Det får bli som det blir" tänkte jag och knackade på. Hon öppnade, jag svamlade något på engelska om att vi skulle åka hem strax och att hon gärna fick maten jag hade med mig varpå hon svarade en mängd ord på spanska i rask takt som jag inte förstod något av. Jag ryckte på axlarna och sa "no hablar español", varpå hon ryckte på axlarna och svarade "Yo no hablo ingles". Sen fortsatte jag prata engelska och hon fortsatte prata spanska.
Till slut, när vi båda började se lite uppgivna ut, sa hon något som jag faktiskt förstod: Hon skulle ringa till sin dotter som pratade bra engelska. Bra tänkt! Sagt och gjort, hon ringde och dottern fick medla. Det första dottern sa var dock något som verkligen fick mig att fundera på vad för intryck hon hade av svenskar eller turister i största allmänhet:
- Vad vill du ha av min mamma? Vad vill du att hon ska göra för dig?
Bestört förklarar jag att jag inte vill ha någonting alls! Jag ville ju bara att den goda maten skulle komma till användning! Efter att detta retts ut började vi byta namn och nummer och mejladresser och Hortenzia undrade om vi kommer tillbaka snart, jag förklarade läget och hon sa att hon skulle hålla lite koll på lägenheten och höra av sig om hon såg något skumt. Sen fick jag både kramar och kindpussar och önskningar om en trevlig resa hem.
Jag insåg i detta ögonblick hur otroligt begränsad man är utan språk. Och jag började fundera på hur Hortenzia ser på saken. Hur många turister ser inte hon varje dag? Hur många i området är inte icke-residenta? Jag förstår verkligen om hon tröttnar på alla nya ansikten, alla tomma lägenheter och alla som inte kan prata spanska - men ändå är hon så trevlig och gullig. Min fina granne Hortenzia!
Med ens kände jag mig rätt nonchalant som köper lägenhet i Spanien utan att kunna språket. Jag vill inte bli en turist som kommer och suger det bästa ur Spanien men dissar befolkningen och språket. Ambitionen är att bli så spansk jag bara kan (vilket i och för sig förmodligen inte är jättemycket med tanke på svennebananblodet som rinner i mina ådror, men i alla fall. Jag vill!).
Summa summarum: Jag måste verkligen lära mig spanska. Jag kommer att skämmas ögonen ur mig om jag inte åtminstone kan säga de enklaste fraserna nästa gång jag kommer ner.
Basta!