Att lära sig ett nytt språk

"Att lära sig ett nytt språk är som att skaffa sig ett par nya vingar för att flyga högre och få ett bredare perspektiv. Eller som att skaffa sig en dykardräkt för att göra en djupdykning i en ny kultur. Ett nytt språk är nyckeln som vidgar världen och låser upp människors hjärtan." Så skriver Alexandra Pascalidou i en krönika på Svenska Institutets hemsida. Vill ni läsa den i sin helhet, följ länken:

https://svenskaspraket.si.se/for-studerande/artiklar-om-sverige/artikar-om-sprak/att-lara-sig-svenska/

Och visst är det väl så? Ett nytt språk öppnar nya dörrar och vidgar ens värld. Problemet är ju bara hur sjutton man ska lära sig detta höghastighets kulsprutespråk som spanskan är? Tidigt insåg jag att man känner sig som en intelligensbefriad mupp när man står där med en bostad, och med allt vad det innebär, i ett främmande land och med en språklig kompetens som minst sagt ligger på minusskalan. Jag har också närmat mig ämnet i ett tidigare inlägg.

http://ensvennebananfamiljitorrevieja.blogspot.se/2013/09/om-bristande-sprakkunskaper-och-min.html

I det inlägget skriver jag bland annat att jag kände mig lite nonchalant som köper lägenhet i Spanien utan att kunna spanska och att jag inte vill bli en turist som kommer och suger det bästa ur landet men dissar befolkningen och språket.

Så ambitionen har funnits. För något år sen kollade jag upp möjligheten att läsa spanska på KomVux men dessvärre var jag för välutbildad för det. Ok, då blev det Babbel istället. Och visst, även om man lär sig vissa ord och fraser (mer och mindre användbara sådana) så är det ju mer än lovligt oinspirerande.

Och sen kom ännu en sommar/semester med språklig icke-kompetens. Tur att min man är av den sorten som pratar hellre än bra. Så vi klarade oss på gester, många mer eller mindre korrekta o-ändelser och spanjorernas goda vilja. Men sen kom ännu en vinter och vi kände att nu är det verkligen dags. Det är nu eller aldrig!

Vi kollade därför upp lite olika möjligheter: Folkuniversitetet, Medborgarskolan, distanskurser mm. Men som heltidsarbetande tvåbarnsföräldrar med flera fasta aktiviteter i veckan så var livspusslet redan maxat. Vi fick inte ihop det helt enkelt. Så då började jag kolla upp möjligheterna att få privatundervisning. Jag slängde ut lite trevare här och var och till slut fick vi faktiskt napp. Ett trevligt sådant, dessutom! Så nu är lektionerna i gång, även om jag personligen i det närmsta känner mig obildbar i det spanska språket. Att jag sen är en feglort som inte ens vågar försöka prata spanska underlättar väl varken inlärningen här i Sverige eller den i Spanien.. Well, well..

Mellan varje god intention och utförd praktik finns ett hav av hungrig vardagsrealism, är det inte så?

Alexandra Pascalidou säger i slutet av sin krönika: "Låt dig marineras av språket." Och visst, det låter bra. Så nu ska jag nog kolla lite på Youtube. Sökorden blir "para niños" och "video infantil". Kanske får jag se en tecknad film om vad kroppsdelarna heter. Om jag har tur.

Det här med uthyrning

Det här med uthyrning verkar vara något som engagerar många, i alla fall om man läser på Spanienforum. Jag skrev ett inlägg där som jag tänker att det är läge att fördjupa. Jag vill dock poängtera att min mening med detta inte är att moralisera över hur andra gör/tänker utan att beskriva hur vi har resonerat och varför.

Redan innan vi köpte lägenheten hörde vi "rykten" om att staten skulle ta tag i den olagliga uthyrningen då Spaniens hotellnäring hotades av detta. Vi läste också att det fanns motioner med olika förslag om hur man skulle komma till rätta med problemet och vi hörde att man börjat kräva in olika slags certifikat för att få hyra ut. När vi köpte var det ett energicertifikat som var i ropet och nu är det nya regler igen sen den 1 januari - 15.

http://www.spaniaavisen.no/wip4/ny-lov-naa-maa-alle-utleieboliger-registreres/d.epl?id=2194541

Hur som helst: För att vara lite förutseende så kontaktade vi Mas Amigos för ev förmedling redan innan vi hade köpt lägenheten. Det visade sig dock att de inte kunde ta emot fler objekt för uthyrning så vi sökte oss vidare och hamnade hos Zariko, ett finskt mäklarföretag som verkade vara väletablerat i Torrevieja med omnjed. Lite om vårt möte med Zariko kan ni läsa om i ett tidigare inlägg.

http://ensvennebananfamiljitorrevieja.blogspot.se/2013/10/motet-med-zariko.html

Det mesta har funkat bra för oss med dem. Det finns saker som har fungerat mindre bra som tex kommunikationen. Det är inte alltid vi får fakturan från dem, alltså redovisning över intäkter och vad de dragit av i kommission. Ibland har vi haft intressenter till lägenheten som tappat intresset och hittat annat boende för att de helt enkelt inte får kontakt med Zariko inom rimlig tid. Men samtidigt så flyter själva uthyrningen. Vad vi vet i alla fall. Vi har i alla fall inte fått något klagomål eller hört något om strul med nycklar, tillgänglighet eller liknande. Så funkar gör det ju på något sätt.

Sen kan man ju tänka lite olika kring att hyra ut sin bostad. Vissa hyr ut svart och bryr sig inte om eventuella granskningar. Vissa hyr ut svart men oroar sig för att bli upptäckta, anmälda etc. Vissa hyr inte ut alls... Det finns otaliga sätt att göra på men som sagt så har vi, främst av moraliska skäl, från början tänkt att vi ska göra allting by the book. Vi har väl känt som så att om vi hade möjlighet att utnyttja den ekonomiska krisen till vår fördel och köpa en semesterbostad där så kan man väl göra rätt för sig i den mån man kan? Att betala sina skatter och redovisa sin uthyrning är ett sätt men sen försöker vi också i möjligaste mån använda oss av spanska hantverkare/tjänster för att på så sätt gynna dessa.

Fördelen med detta förfarande är att man slipper oroa sig för en eventuell upptäckt och dryga böter. En annan fördel är att det känns tryggt att hyra ut, eftersom det går via en förmedling. Det är aldrig någon som ringer oss och klagar och om något går sönder/ händer i lägenheten.. ja då behöver vi inte ta diskussionen eller åtgärda det. Vi behöver heller inte känna tacksamhetsskuld till någon snäll granne som förmedlar nycklar, och vi behöver heller inte förlita på oss att den vi betalar svart för att öppna/ta hand om lägenheten och städa gör ett bra jobb. Allt det där är Zarikos huvudbry.

Och sen är det ju som den gamla klyschan säger: Ett gott samvete är den bästa huvudkudden..

Fast å andra sidan gör min supersköna, memoryskum-IKEA-kudde ett bra jobb där också.

Utflykt till La Manga

När jag nu tittar ut genom fönstret singlar stora snöflingor sakta ner på den vita marken utanför mitt fönster. Det är mitten av januari och jag längtar redan. Till sommaren, till Spanien, till Torrevieja och lägenheten. Till balkongen, stränderna, havet, den goda maten och det goda vinet. Jag insåg för länge sen att jag är en usel bloggare med noll kontinuitet - men som min man sa i somras när jag beklagade mig gällande att jag inte hade någon lust att skriva: Det är väl bättre att uppleva semestern fri jämfört med att känna ett tvingande behov av att dokumentera den? Sant! Och nu, ett halvår senare, kom skrivlustan åter över mig, lite försiktigt precis som snöflingorna utanför fönstret. Men bättre sent än aldrig, eller hur?

Som jag tidigare nämnt hamnade vi för några år sedan i San Pedro del Pinatar istället för i La Manga. Det visade sig vara en trevlig felkörning och vi har, som sagt, återkommit dit varje år. Men nyfikenheten kvarstod: Hur är egentligen La Manga? När vi efter några dagar av ihärdigt fixande i lägenheten dessutom hade tröttnat på att montera IKEA-möbler begav vi oss iväg. En sen eftermiddag i juli åkte vi - med kylväskan och strandleksakerna i högsta hugg. Och åkte. Och åkte.....och åkte... Vi åkte förbi San Pedro del Pinatar och vi åkte förbi San Javier. Vi åkte förbi den ena lilla sömniga byn efter den andra men när tålamodet började tryta på allvar kom vi till slut fram.

Är det här La Manga, tänkte vi. Vilket trist ställe! Bara en massa upphostade höga turistkomplex, stora hotell och affärsstråk. Men vi hade läst att landtungan skulle vara två mil lång och resonerade som så att hade vi nu redan suttit i bilen väldigt länge kunde vi väl gärna sitta lite till. Så vi åkte på. Och visst, det blev finare och finare. Stränderna började komma och landtungan blev smalare och smalare. Men då kommer ju den svåraste biten. Vid vilken av alla dessa stränder/stopp ska vi stanna?

-Här! säger någon i bilen.

-Njaaa.. ser det inte lite bättre ut där framme? svarar någon.

-Nej, stanna, dit måste vi!

-Eller vänta, där framme då?

Som ni säkert förstår så fortsatte resan. Självklart ser ingen strand vi åkte förbi lika fin ut som den "där framme". Vi hamnade alltså längst ut på landtungan och där vägen tog slut stannade vi.Väl framme så fann vi detta.

Vi var alltså ensamma på en hel udde med noll personer i sikte. Vi tog fram matväskan, hittade en bra matplats och dukade upp. Känslan av att sitta helt ensamma härute var lika surrealistisk som underbar. Men efter att ha ätit, vilat, plockat snäckor och badat en stund kände vi att vi ändå måste utforska de "riktiga" stränderna. Tur nog behövde vi inte armbåga oss fram där heller.

Som ni säkert förstår så om man har solen i ryggen och vinden emot sig på den ena sidan av landtungan...

 ...har man lä och solen i ansiktet på den andra sidan. Och det tar dig ca två minuter att byta strand.

På hemvägen tog vi dock motorvägen och betalade gladeligen vägtullen för att snabbt komma hem. Även om vägen dit kändes som en evighet var själva utflyktsmålet trevligt och annorlunda. Ni som inte har varit på La Manga - åk! Det är väl värt ett besök, men planera för en heldag. Det tänker vi göra nästa gång!