måndag 17 augusti 2015

Offertera mera

Sen är det ju det där med renovering... Man vill ju alltid göra något. Innan vi åkte ner i år så var planen att ta in en offert på att måla om sovrummet uppe. Inte för att det egentligen är sunkigt utan mest för att jag tycker att den befintliga ljusgula lirar lite dåligt med övrig inredning. Men, med passen försvann också energin, så det bidde ingen målning. Dessutom tyckte maken att om det var nånting som skulle göras så var det att byta golv nere. Det terrakottafärgade standardklinkers som finns är gammalt, lite sprucket här och var och man kan sammanfatta det som att det har sett sina bästa dagar. 

Efter Italien orkade vi iallafall ta tag i renoveringsbiten lite mer och vi tog in två offerter. Båda verkade pålitliga och vettiga så vi får se vem det i slutändan blir. Den ena av dem rekommenderande en affär vi kunde gå och kolla på klinkers i, vilket vi gjorde. Preyser hette stället och ligger nästan uppe vid kvarnen. Jag hade siktet inställt på två tänkbara alternativ: antingen ett riktigt "spanskt" kakel; snirkligt och med mycket mönster alternativt ett med trästruktur. Det fanns dock inga roliga klinker med mönster och som passade för inomhusbruk så valet föll på en snygg 75x25-platta i ljusgrå, halvmatt färg med trästruktur. Att just denna platta var på utförsäljning och kostade 4,95 euro kvm gjorde inget alls. Det är plattan längst fram på bilden som vi valde.



Vi räknade enligt konstens alla regler på hur mycket vi skulle behöva plus lite till, beställde och betalade. Det fina i kråksången är att det nya golvet kan stå kvar på deras lager tills vi kommer nästa gång även om det skulle dröja till nästa sommar. Grymt bra! Så nu är planen att bestämma oss för vilken hantverkare vi vill anlita och beställa jobbet hemifrån Sverige i anslutning till att vi kommer ner nästa gång så vi kan inspektera golvet på plats innan vi betalar det sista. Även om det är typ ett halvår-år tills det ska göras så känns det som att vi är på gång!



lördag 15 augusti 2015

Årets näst bästa köp!

Innan vi åkte till Italien hade vi beställt en ny tvättmaskin. Vi var på väg att göra det redan förra året, men utgifterna tendrar ju att dra iväg, så efter en snabb utgiftsöversikt bestämde vi oss snabbt för att vänta. Men nu var det verkligen dags. Tvättmaskinen tog bokstavligen flera timmar på sig att köra en vanlig tvätt och man hörde hur den bara fyllde och fyllde med vatten. Fyllde och tömde, fyllde och tömde. Tvätten blev förvisso ren, men luktade inte jättefräscht. Och eftersom både el och vatten är förhållandevis dyrt i Spanien tyckte vi att det var läge. Vårt badrum är dessutom ett av Spaniens mindre, varför vi också ville passa på att köpa oss lite mer benutrymme. Kolla på bilden så förstår ni! 


Sagt och gjort. Innan vi drog till Spanien hade vi alltså beställt, betalat och bokat tid för leverans till måndagen efter att vi kommit tillbaka från Italien. Vi valde att handla från en vanlig icke-turistig järnhandel för att vi redan förra året tyckte de hade trevlig personal, bra priser och villkor. (Gratis utkörning och installation samt bortforsling av den gamla maskinen). Från att ha haft en vanlig tvättmaskin med standardmått hade vi nu beställt en toppmatad smalare maskin med bättre energiklass och prestanda.

Maken, som vanligt skeptisk till spanska tider, fick som vanligt skämmas lite när det knackade på dörren på utsatt tid. Det tar ju ett tag för fördomar att klinga av som vi vet..

Två hurtiga, spanska herrar dubbelkollade att det var rätt lägenhet och gick sen och hämtade maskinen. De bar upp maskinen för trappan utanför och in till vår lgh. De torkade svetten från pannan och drog en lättnadens suck och tänkte förmodligen att det där var ju easy peasy. Ack, så fel de hade!  Vi pekade lite försiktigt på den smala, rangliga spiraltrappan i vår lgh och förklarade att maskinen dessvärre skulle upp. Den minen de stackars, stackars spanjorerna visade då... Vi snackar skräck i ögonen! Inte så att de blev sura eller vägrade. De insåg bara att det här skulle bli komplicerat. Om det ens skulle gå.. Och då visste de inte ens vad som skulle ner för trappan! Vår spiraltrappa är alltså inte bred. Så här i efterhand skulle man rent okulärt kunna sluta sig till att den är ca 62 cm bred. Tvättmaskinen som skulle ner var 60. Ja, ni ser ju själva - det var inte jättemycket utrymme över...


Men ner kom den gamla och upp kom den nya och installerad blev den till slut. Inte så bra och snyggt som min man ville ha den (såklart) så han trixade och fixade tills det blev så som han ville ha det. Själva tvättmedelsluckan var dock lite trasig så företagets tvättmaskinsreparatör dök upp och kollade läget men beställde genast en ny. 
Och ÄNTLIGEN kunde vi tvätta igen! 





måndag 10 augusti 2015

Årets bästa köp!

När jag nu skriver detta är jag faktiskt tillbaka hemma i Sverige igen. Imorgon börjar jag mitt nya jobb efter en lång och härlig semester. Just nu sitter jag till och med ute på baksidan i solen på altanen i shorts och linne och skriver, klockan är ca 18.30 och det är varmt! Jag sitter i träningskläder och väntar på att sticka iväg på ett Body Pump-pass. För nu är det ju back to basics igen. Semester skulle inte vara så underbart om inte den rutinmässiga (och betydligt hälsosammare) vardagen fanns... 

Men än finns det mycket att skriva om de två återstående veckorna i Torrevieja även om de skrivs från Sverige.

Efter den hektiska, men underbara och mycket innehållsrika, veckan i Italien så var vi glada åt att bara få vara igen. Vi hade egentligen tänkt ha hyrbil på slutet och åka på lite diverse småutflykter. Vi har bekanta i Altea som vi eventuellt hade tänkt åka till, vi hade tänkt ta en heldag på La Manga (eftersom vi bara var där några timmar sist) och vi hade självklart tänkt styra kosan mot IKEA i Murcia. Men, som sagt efter detta pendlande i Italien var ingen av oss jättelockade av den tanken så vi struntade i hyrbil helt enkelt. Vi hade dessutom de sista dagarna förra året insett hur centralt vi egentligen bodde och därför tyckte vi att vi borde klara oss mycket bra utan bil. Vilket vi också gjorde.

Med oss från Sverige hade vi i år checkat in årets bästa köp, nämligen en hopfällbar skrinda. Tänk dig en resesäng fast på hjul - där har du den! Jag såg den av en händelse på Netto hemma i Sverige och tänkte att den vore super att ha i Spanien. Dels att dra fram och tillbaka till stranden men också att ha när man handlar tunga matvaror, typ Pil de Sapo och en massa gott vin.. Sagt och gjort. Den inhandlades för 599:- och jag hoppades att det skulle vara värt det. Men den verkade rejäl i sin konstruktion och kunde enligt uppgift lastas med 100 kg. Inte illa! Nästa fråga blev dock hur vi skulle få med den till Spanien för den gick ju verkligen inte ner i någon väska. Men, vi tänkte att vår minsta son är mer eller mindre i barnvagnsåldern (väldigt mycket mindre, men iallafall) och kanske kan man checka in den som barnvagn? Vi tänkte iallafall testa. Det visade sig när vi kom till incheckningen att det gick hur bra som helst och att hela grejen var värt det. 

Ni vet att man brukar prata om att hundvalpar eller bebisar kan vara en tjejmagnet? Jag ska säga er att den här vagnen är magneternas magnet. Iallafall i Spanien. ALLA kollade på oss när vi kom dragande med den. Eller rättare sagt, de kollade på vagnen. Unga som gamla, kvinnor som män. Jag tror till och med hundarna tittade. Vi blev totalt nerglodda. Och eftersom vi var så toknöjda med vårt köp så inbillade vi oss att när de satt och pratade om vagnen - för det hörde vi att de gjorde - sa: "Vilken fantastisk grej, en sån skulle man ha!" Men i verkligheten kan de ju lika gärna sagt: "Kolla vilka idioter, vem behöver ha med sig så där mycket grejer på stranden? Extranjeros!" Men på grund av deras lystmätna blickar och tindrande ögon väljer vi att tro på det förstämnda.

Hur det än var med det så användes den flitigt fram och tillbaka till Consum och fram och tillbaka till stranden. Och här är den, skönheten... Lastad med kylväska, två solstolar, luftmadrasser i plural, parasoll, strandleksaker och en mängd andra grejer..



Ibland innehöll den även ett barn..


Enda nackdelen är att när stranden ser ut som nedan, kan det vara liiite svårt att ta sig fram med den..






lördag 8 augusti 2015

Om att vara papperslös - Epilog


Vi backar bandet en liten stund till när vi hade just hade landat i Alicante igen. Vi hade där och då bestämt oss för att göra ett sista försök med att kolla efter passen. Vi hade ju ringt flygplatsen flera gånger de följande dagarna efter stölden, men man vet ju aldrig - kanske skulle de fått in någonting nu? Först kollade vi med lost-and-found-kontoret på Ryan Air vilka bekräftade att de inte fått in någonting som var vårt från den flight vi hade kommit in med. Vi blev inte direkt superförvånade, men då hade vi iallafall kollat en gång till.

Nästa stopp var hos Guardia Civil på flygplatsen. Vi gick dit, visade vår polisanmälan och polismannen började kolla i sina loggar. Och nu BLEV vi förvånade: Det fanns någonting i polisens gömmor med makens namn på! En (1) sak skulle finnas att få. Polismannen hummade och trummade (verkar vara ett spanskt polismaner?) och läste och bläddrade i sina papper, fram och tillbaka. Polismannen började till slut leta lite valhänt i skåpet bakom sig och hör och häpna: Väldigt oengagerat överräckte han ett brunt litet paket med en (1) väska i. I vår lilla svarta väska fanns... Inte bara ett pass, utan alla fyra! OCH allt övrigt också: Koder till betalkortsinformation, våra nycklar både till huset hemma och lägenheten i Spanien och våra blå sjukvårdskort. Helt otroligt! Polismannen såg definitivt inte lika upprymd och begeistrad ut som vi gjorde: "Vale, vale.." och så viftade han bort oss och tog nästa ärende. 
Men vi blev verkligen förvånade.


 

Så vad var det då som egentligen hade hänt? Blev passen stulna eller inte? Det får vi nog aldrig veta. Om vi hade glömt väskan på planet skulle ju Ryan Air haft detta registrerat i sin logg så det borde vara uteslutet. Förmodligen blev väskan ändå stulen men kanske kastad i en soptunna när tjuvarna insåg att den inte innehöll några pengar överhuvudtaget. Å andra sidan rimmar det ju lite illa med det som det svenska konsulatet i Madrid sa: Att ligor specialiserar sig just på pass, säljer dom till kriminella look-alikes och att flera pass blivit stulna samma förmiddag på samma plats. Eller: Kanske tappade vi helt enkelt väskan och en snäll liten varelse lämnade in den till polisen.. X antal dagar senare.. (?) Nåväl, vi kommer inte att kunna bringa någon klarhet i det. Kanske är svaret att det finns olika typer av tjuvar eller ligor: Vissa är bara ute efter pengar medan en del är ute efter mer än så. Hur det än är med den saken kändes det ändå bra att få tillbaka alla grejer. Inte bara för att vi sparade tiden det skulle ta att fixa nya - utan också för känslan över att ha koll och kontroll på sina saker. En identitetshandling på avvägar, om än spärrad, känns ju aldrig superduperbra.

Vi har fått lite gliringar om stölden av passen, om Spaniens korruption, stöldligor, det ekonomiska utsatta läget mm. Jag har bara en sak att säga om det: Ha! Jag ställer mycket tveksam till att passen hade kommit till rätta hemma i "trygga" Sverige.

Jag säger verkligen inte att brottslighet inte finns, men vi upplever Spanien som ett tämligen välorganiserat och lugnt land. Nästan varje dag i Spanien förundras man över den minutiösa "säkerheten" i folks bostäder. Det kan vara galler på alla fönster och dörrar, porttelefoner, larm, övervakningskameror, höga murar och uppe på de höga murarna taggtråd och på de redan höga grindarna stora, vassa spetsar. Är folk så rädda? Är det så mycket stölder? Kriminalitet? 
En gång när vi hade dörren till vår lägenhet öppen på vid gavel och vi själva var på övervåningen knackade våra grannar förfärat på och berättade att så fick man INTE göra. Vem som helst kunde ju gå in! Så visst, en rädsla finns, men vad den beror på vet inte jag och jag kanske är sjukligt naiv också - men det får väl framtiden utvisa. Vi har ju heller inget dyrt överhuvudtaget i lägenheten så.. Ja.. 

Hursomhelst, förutom kylskåps-och-microstölden i början av vår Spanienvistelse (och att våra pass på något sätt varit på villovägar) så har vi hittills upplevt Spanien som vänligt, artigt och ärligt. 



lördag 1 augusti 2015

Italien - Dag 8 Hemgång

Vi som lagt oss till med riktiga semestervanor fick nu lov att ställa klockan på 9.00 (hemska tanke) för att hinna packa ihop alla grejer och vara på Ducatimuseet kl 11.00. Ducati tar nämligen bara in folk på guidade turer och tur nog hade vi fått plats trots att vi ringde och bokade dagen innan.


Museet var betydligt mindre än Ferrarrimuseet men också intressantare, förmodligen på grund av det personliga intrycket och guidningen. Vi var ca 15 personer i gruppen och guiden var en gullig, duktig italiensk tjej som tog sig tid att svara på mer eller mindre begåvade frågor och som tack och lov varken läspade eller försökte sig på brittisk accent. Undrar ni vad jag menar med det, kolla Italien - Dag 7.

Turen guidades också kronologiskt så man fick en bra överblick över Ducatis historia. Motorcykeln på den översta bilden till vänster är Ducatis första, årsmodell 1946. Den hade 1 liters bensintank, kunde köra 50 km/h och man kom ca 9 km på tanken. Man kan säga att det har hänt en hel del på ca 60 år! Bilden uppe till höger är också en tidig modell men som imponerande nog vann 46 världsmästerskap! Säg den motorcykel som kan åstadkomma det idag! Den tredje motorcykeln från vänster i mittenbilden är den modell av superbikes som används idag och det var även den modellen man körde med i Imola när vi var där. 
Museet hade fått flera utmärkelser och trots att jag dessvärre är tämligen ointresserad av motorsport kan jag ändå förstå det. Det var trevligt, snyggt designat, guidningen adekvat och lagom lång (ca 40 minuter) och det explicita kommersiella intrycket som vi fick hos Ferrarri uteblev helt eftersom den lilla butik som fanns var stängd, trots att den på papper egentligen skulle hålla öppet. 



Efter ännu en informationsspäckad, motorinspirerad upplevelse inmundigades den sista pastarätten i Italien för denna gång, och även om den intogs på ett simpelt café strax innan stängningsdags och var en "vanlig" pennerätt så smakade även den fantastiskt. Italienarna kan verkligen det där med pasta.

Ang Bolognas flygplats kan det sägas att den är skittråkig. Trång, rörig och allmänt boring. Men, tre saker bör nämnas som var till Bolognas fördel: de hade en "Kiss & Fly" -parkering (gratis) där man en kort stund fick vinka av de sina, deras Wi-Fi var inte tidsbegränsat och de hade en familjegenväg (för familjer med barn under sex år) så man kunde bara glida förbi köerna och säkerhetskontrollen. Tummen upp för det! 

När vi sen, efter en 45 minuters försening med flyget (så vi återigen missade tillfället åka med den beryktade Torrevieja-bussen), och efter två timmar på flyget satt i taxin på väg hem infann sig den där glada, sprittande känslan: Hemlängtan! Vi skulle strax vara hemma i Torre igen! Viva Espana!