Italien - Dag 7

Detta var alltså dagen innan vi skulle flyga hem till Spanien igen. Och även om vi bott och kört runt i Bologna de senaste fyra dagarna så hade vi ju inte direkt turistat där. Så, nu var det dags! 

Vi började med det sedvanliga turistinformationsbesöket, fick en karta och började traska. Vi hade några mål för dagen: Piazza Maggiore, Torre degli Asignelli, vi ville strosa runt lite bland gränderna och torgen, gå in i Basilica di San Petronio, äta god glass och åka turistfällan nummer ett: tufftufftåget. Men vi hade också en tid att passa - våra Imolavänner skulle komma på besök kl 18.30 och jag hade lovat att maten skulle vara klar då. Finn ett fel.

Men, lite halvstrukturerade för en gångs skull, hade vi tidigt checkat av Piazza Maggiore och vi började traska iväg mot det högre av de enda lutande tornen i Italien (uppenbarligen är det lutande tornet i Pisa "bara" ett klocktorn). Tornet Asignelli har en betydligt blygsammare lutning än det mindre tornet Torre Garisenda men reser sig imponerande 98 meter, mer eller mindre rakt, upp i luften. Det har 498 trappsteg upp och tro det eller ej men det har också 498 trappsteg ner. 

De första ca 10 meterna var mörka och trånga och då kände min lite klaustrofobiska ådra intuitivt att det inte skulle funka. När vi kom till snubben mitt i trappan (för ja, det satt en snubbe i en insprängd liten glugg i trappan och tog betalt) hade jag bestämt mig: jag skulle inte gå upp. Besviken, men övertygad om att det var rätt beslut sa jag till honom att jag bara ville kolla lite uppåt, om alla trappor såg likadana ut hela vägen och förklarade varför jag undrade. "Nej, nej" sa han. "Det är rymligt och luftigt där uppe" och han sa att jag absolut skulle klara det. Jag behövde inte ens betala. Mhm.. Det såg ändå rätt överkomligt ut när man kollade uppåt. Jag kände att om jag bara bestämde mig och höll överjaget i ett riktigt snävt koppel så skulle det gå. Och det gick bra! Även om det bokstavligen bara rann om en när man kom upp ca 10-15 minuter senare så var det SÅ värt det. 

Ok, check! Nu var det glass som stod på agendan. Precis utanför tornet fanns en glassbutik - väldigt strategiskt.. Även denna glass var helt magisk! En rolig sak var att maken valde före mig, jag stod i min egna värld och försökte välja tre kulor av typ hundra (ett omöjligt uppdrag) men helt plötsligt var det min tur och jag beställde varpå tjejen i kassan säger: "The same as him, then?" Jag och maken hade alltså helt oberoende av varandra lyckats beställa exakt likadana glassar av detta gigantiska utbud. Och vi tycker inte lika om nåt annars. Nånsin. 

Efter glassen var det tuftufftågets tur. Det skulle avgå kl 16.05 och skulle ta en timme så vi tyckte att det var en match made in heaven att hinna med detta, hinna besöka storkyrkan, handla, hinna hem, duscha och laga mat för att ha gäster kl 18.30. Hmm..

Tufftufftåget var iallafall en väldigt speciell upplevelse. Guiden pratade brittisk engelska, fast med italiensk brytning och dessutom läspade hon. Vi hörde inte jättemycket och man kan väl inte påstå att alla i familjen uppskattade turen supermycket. En gång uppfattade jag det som att de hittat ett gammalt askfat (ashtray) vid ett torg. Jag fick dock inte ihop det med universitetet från 1080, munkarna och diverse andra saker hon pratade om, så jag vände mig frågande till maken som sa att hon hade sagt askträd, "ashtree". 

Nåväl, vi tuffade på och rätt som det var började stigningen. Vi åkte uppför superbranta backar och den lilla motorn på det lilla tufftufftåget kved lika mycket som Punton på A:1:an. Men upp kom vi till slut  och det visade sig att vi skulle till Santuario Madonna di San Luca, dit stadens alla arkader sökte sig. Det ironiska i det hela hela var att vi sett ett upplyst "slott" flera gånger uppe på ett berg när vi åkt på motorvägen och maken hade uttryckligen sagt att han undrade vad det var och att det vore roligt att åka dit. Och nu satt vi alltså där. 

När tåget äntrade Piazza Maggiore 17.00 hade vi bara en mission kvar i Bologna centrum innan handlingen, duschningen och matlagningen: Basilica di San Petronio, kyrkan med hybris. Två saker slog oss: 1. Vilket enormt bygge det var, vilken takhöjd! 2. Allt var superkommersiellt. Man skulle betala för att få ta kort, man kunde betala i massa små utspridda bössor för att några ljus skulle tändas över ett litet helgon och man kunde köpa en massa ikoner och diverse saker. 

Ferrarimuseet vs San Petronio 1-1.

När vi sen kom hem till vår lägenhet hade vi exakt fyra minuter på oss till utsatt tid. Ok, duschen fick bli senare och vi hoppades att de inte skulle vara så hungriga. Och OM de var sena, skulle det verkligen inte göra nåt. Fyra minuter senare, exakt, ringde det på dörren... Men, men efter lite bubbel, snacks, ett strömavbrott och lite uppdateringar om våra respektive äventyr under veckan åt vi mat som blev godare än förväntat och vi drog oss åter ner mot centrum för en sista, himmelsk glass. 

Italienveckan började närma sig sitt slut och det var dags att säga arrivederci till våra kära vänner och dra oss hemåt för att packa (och duscha).

Italien - Dag 6

Eftersom Vodafonesnubbarna inte varit i lägenheten, alternativt misslyckats grovt med det de skulle göra, hörde vi av oss till lägenhetsägaren med ett kort sms där vi frågade vad som egentligen händer med Wi-Fi:t. Vi hade väl egentligen för flera dagar sen insett att det där med internet nog bara var hittepå och falsk marknadsföring, men man kan ju alltid spela dum och fråga tyckte vi. Inget svar. 

Jag har fortfarande inte hört något från honom men nån gång när jag känner att jag orkar bry mig ska jag skriva ett riktigt dåligt omdöme. Missförstå mig rätt. Lägenheten var det inget fel på. Den låg bra (om man hade bil), den var ren och fräsch och fungerade bra till det vi använde den för och den var billig. Men man kan inte under några som helst omständigheter annonsera ut gratis Wi-Fi, för att sen säga att det är trasigt och i samma andetag förvänta sig nöjda gäster.

Jaja, vad är väl en bal på slottet.. Vi hade ju hittat Bar Stella! 

Dagens utflykt bar av mot havet igen, efter alla timmar i bilen igår. Och när man ska maxa upplevelser i Italien på en vecka så måste man ju åka till nåt nytt ställe. Vi åkte därför till Lido di Spina lite norr om Marina di Ravenna och hade som mål att åka till Comacchio på väg hem från stranden. Eftersom vi inte hade haft möjlighet att göra några större efterforskningar, berodde valet helt enkelt på att rutten såg görbar ut och om man åkte över Ferrarra hem så behövde man dessutom inte åka samma väg två gånger. Commacchio såg ungefär ut som Venedig på kartan, så vi körde på det helt enkelt. 

Det visade sig, tro det eller ej, vara en riktigt bra rutt! Innan vi kom till stranden åt vi lunch på en restaurang i Lido di Spina. Hemmagjorda tortellinis med någon köttig sås. Sjukt gott! Tyvärr gillade vi inte stranden övermycket. Det fanns inga vågbrytare här så vågorna var rätt stora trots att det inte blåste. Dessutom var det inte långgrunt alls vilket pajade lite för barnens intryck. Det var också, antagligen på grund av blåsten, rätt mycket sjögräs som drev omkring. Men, men.. det gick att bada där ett par timmar iallafall och sen styrde vi kosan mot Comacchio.

På offlinekartan på paddan såg jag dock en väg som såg intressant ut. Det var en riktigt smal och lång landtunga med en liten väg på, rätt ut i vattnet tills det tog stopp. Vi tänkte att vi skulle pröva den och se var via hamnade och det var så värt avkroken! Hela kanalen var full av fiskeläger, små stugor uppålade över kanalen med jättestora nät i långa linor. 

Vi vet inte om det var näringsidkare eller bara hobbyentusiaster, men vi fick intrycket av att man på något sätt arrenderade en bit av marken/vattnet/kanalen. De sänkte ner sina stora nät och plockade upp fiskarna med långa håvar uppifrån sina uppålade hus. Flera restauranger inne i Comacchio hade specialiserat sig på ål, såg vi senare, så kanske var det det man fiskade i de där vattnen.

Hur som helst åkte vi in till Comacchio sen.. Och vilket ställe!! Florens i all ära.. Men Comacchio! En bild säger mer än tusen ord.. Fortfarande var det sjukt lite folk ute. Inga turister, knappt några italienare. Vi hade nog en bild av Italien som värsta turistmagneten med folk och köer överallt, trängsel och foto-hysteri. Inget av detta såg vi någonstans faktiskt. Och i Comachhio - var det ju snarare dött. Men vackert.

Nu så här i efterhand när jag skriver verkar det som att allt flöt på riktigt friktionsfritt denna sjätte dag i Italien. Imponerande! Kvällen avslutades med delikata pizzor från en närliggande pizzeria som SJÄLVKLART hade Free Wi-Fi! Vi hann alltså instagramma även den dagen! 

Italien - Dag 5

Det hände ju inget med Wi-Fi:t iallafall. Vi messade ägaren och han svarade att Vodafonesnubbarna skulle komma dagen efter. Jahopp. Fortfarande kvarstod ett litet nätt problem. Vi hade kallt räknat med att ha internet och planera våra dagsutflykter på plats. Det gick ju inte direkt jättebra nu så vi fick leta reda på ett café med free Wi-Fi där vi började våra dagar återstoden av veckan. Den här dagen tänkte vi dra till Florens, det skulle ju enligt kartan inte vara så långt och enligt utsago väl värt ett besök. Efter lite surfande, instagrammande och fika drog vi alltså iväg mot Firenze. Efter en stund i bilen tog det dock tvärstopp. Alltså riktigt stopp. Superstopp.

Inget hände och efter en halvtimme insåg vi att det hade hänt nåt på riktigt, så vi messade vår Imolavän som frågade runt efter information. Det visade sig att det var ett trasigt fordon någonstans på  A1:an mellan Bologna och Firenze. Typiskt. Men vi kunde ju inte direkt göra nåt åt det, så det var bara att gilla läget. Vi hade iallafall fin utsikt!

Vi hade dessutom, förutseende nog, tagit med en surfplatta med nedladdade filmer till barnen så det var ju alltid nåt. Jag tror inte ens barnen märkte att vi stod stilla. 

När vi sen började rulla igen (efter en och en halv timme helt stillastående i 40 grader) och närmade oss Firenze var det fullt av vägarbeten som vi antog också sinkade trafiken men till slut såg vi en lastbil ståendes på en av Italiens obefintliga vägrenar med en liten knäck på kofångaren, och vi antog att det var denna i kombination med vägarbetet som hade orsakat totalstoppet. Det visade sig dock att det var helt fel. En tankbil hade totalbrunnit (!) och det var helt svart och sotigt, med en massa räddningstjänstmänniskor på plats en bit längre fram och ÄNTLIGEN flöt trafiken! Resan hade nu bara tagit dryga tre timmar istället för ca en... 

Nu skulle man kunna tro att resten av kvällen skulle innebära vackra vyer, historiens vingslag och en fin solig eftermiddag och kväll. Nix Pix. När vi kom ut från turistinformationen och började gå in mot de äldre delarna av Florens med siktet inställt på Il Duomo var himmelen kusligt svart över taken. En ökenstorm blåste rakt mot oss och turister sprang som små skållade råttor förbi oss, bort från gamla stan. Men vi tänkte inte vända. Nänä. Har vi nu åkt tre timmar för att ta oss hit ska vi banne mig se nåt också. Storm eller inte. Regn eller inte. Vi tog på oss solglasögonen för att skydda ögonen, höll hårt i hattarna och stegade resolut på. Vi hann ganska precis fram till Il Duomo och ta några bilder innan hällregnet, åskan och blixtarna kom och torgen totaltömdes på folk. Så där satt vi. Blöta och svettiga (härlig kombo) inne på ett litet brasserie i gamla stan, precis utanför monsterkyrkan och tog ett glas vin. 

Bra idé, det här med Florens... 

Men efter en stund hade faktiskt ovädret dragit förbi; eller det hade iallafall slutat regna; eller iallafall slutat regna så stora droppar.. Så vi smög ut igen. Och förundrades av hur vackert ett regntungt Florens kan vara direkt efter ett oväder. Himlen var fortfarande grå, blixtar syntes här och var över hustaken och det var mäktigt, tyst och stilla. Och förvånansvärt lite turister. 

Vi flanerade runt där i gränderna och ut på det stora torget, Piazza della Signorina där alla fina statyer finns. När vi sen hade hunnit ner till kanalen hade solen tittat fram igen och Florens bjöd på sina allra finaste kvällsvyer. Den tre timmar långa bilresan var ett minne blott.

                      

Italien - Dag 4

Well, Well.. Vi hade ju iaf ett boende. Och efter flera dagar av 40 graders värme, turer hit och dit och rätt långa timmar i bilen bestämde vi oss för att åka till havet, Marina di Ravenna närmre bestämt. För att vara ännu mer specifik åkte vi till Lido di Adriano där det var supersuperfint. Vi visste ju egentligen inte vad som skulle möta oss på bilden nedan, då vi bara kollat lite sporadiskt på kartan, men vi blev INTE besvikna.

Det var förvånansvärt lite folk trots mitten av juli, fantastisk sand, obefintliga vågor, många fina snäckor (och en och annan äcklig havskräfta som sprang omkring på botten) men havet var härligt ljummet och rent. Vi stannade så länge vi pallade för att sen åka hem mot Bologna igen. 

En uppdate ang boendet: när Surgubben hade dragit och vi hade landat lite, så ringde lägenhetsägaren (!) upp, han hade precis fått våra meddelanden. Que? Det visade sig att han inte läst våra meddelanden förrän flera timmar senare och att Surgubben inte var ägaren, vilket vi hittills hade trott. Inte undra på att gubben på plats var sur, vem vet vad han hade fått för information? En viss ömhet kom över oss vid denna insikt, men ändå inte. Gubben var verkligen otroligt otrevlig. Som lägenhetsägare själv kan man ju bara hoppas att Zariko sköter sig bättre. Vi har än så länge inga indikationer på att de inte skulle sköta sig, tack och lov..

Vi hade dessutom på kvällen med gubben frågat efter Wi-Fi-koden, för vem hyr ett boende utan Wi-Fi? Surgubben skakade på huvudet och sa att det inte fanns något. Väldigt märkligt, påtalade vi eftersom det explicit i annonsen stod att det fanns "free Wi-Fi" och det var en av de avgörande anledningarna till att vi valde lägenheten. Men, nej.. Det fanns inget Wi-Fi. Aaarrrrgghhhh!!!!! Men när ägaren då ringde passade vi på att fråga. Jodå, det fanns ett fritt, öppet Wi-Fi i lägenheten, men just nu var det trasigt... Hmm. Ok, han sa iallafall att Vodafones människor skulle komma och åtgärda det så ännu fanns en liten gnista av hopp gällande Wi-Fi:t. 

Italien - Dag 3 del 2

Ok, så siktet var inställt på Ferrarimuseet i Maranello, en stad som verkligen andades Ferrarri. Det mesta handlade om Ferrarri där: själva fabriken, olika butiker, outleter och barer (som tex hette Warm-up), allt i Ferrarirött och i motorsportens anda. Ute på gatorna cruisade Ferrarris omkring och på parkeringen utanför museet försökte ungdomar sälja på oss turer med, tro det eller ej: En Ferrarri!

Museet var dock jättefint, det fanns många läckra bilar att se och utställningen kändes påkostad. 

Däremot så andades hela grejen försäljning: köpköpköp! Allt från hur butiken var placerad (alla var tvugna att gå igenom butiken för att komma till utställningen och för att komma ut ur museet) till priserna. Man kunde tex köpa en mutter från en Ferrarribil för 800 (!) euro och nån annan liten skruv för 500. En nyckelring kostade 100 euro, en liten skitbil (ca 10 cm) kostade 36 och 10 små klistermärken kostade 12. Vi köpte inget alls i ren protest även om vi gärna hade velat och drog vidare mot Modena. 

Väl framme hittade vi en grön, skuggig och central jättefin park där vi stannade för att rasta barnen medan männen traskade iväg för att köpa lite lekamligheter som vi sen intog i det fria. Ett par färdigmackor, croissanter och öl senare promenerade vi in mot centrum via stadens fina arkader, förbi många uteserveringar, torg och olika kyrkor. Vi valde till slut en av alla uteserveringar, beställde in en flaska prosecco och bara var. 

                                       

  

Men.. Tiden gick och det började bli kväll och det hade följaktligen börjat dra ihop sig till att åka till vårt privathyrda boende i Bologna... Resan skulle ta ca 34 minuter enligt kartan så vi tänkte att en timme borde räcka. Dessvärre kom vi iväg aningen sent men tänkte att vi ändå borde hinna. Vi hade ingen karta men väl några skärmdumpar så vi tyckte nog att vi were on the safe side. Vi sa hejdå till våra vänner som skulle dra sig tillbaka till Imola och vi drog iväg mot Bologna. 

Märk väl att detta var vår första gång i Italien, alltså första gången på de italienska vägarna med vad det innebär och vi hade alltså en skruttpunto med leksaksmotor. Första reflektionen var att vi fick åka sjukt länge för att ens komma ut på motorvägen. Helt galet långt och det kändes dessutom som vi åkte åt helt fel håll, men nåväl, vi kom till slut ut på motorvägen. Väl ute på A1:an så gick det ju ändå rätt bra. Vi åkte förbi den första avfarten mot Bologna eftersom vi skulle ta den andra, eller hade vi missat någon? Hur var det nu? När vi åkte av vid en servicestation visade det sig att vi kört för långt och var tvungen att åka mot Firenze för att vända. Å nej! Det skulle enligt uppgift vara ca 10 km åt ena hållet innan man kunde vända. Yeah, right. Det var 2,5 mil och nej, vi hade inte en enda chans att vara i tid. Frenetiskt mejlade jag ägaren till lägenheten och uppdaterade oss. Nu är vi här, vi råkade köra fel, vi måste vända, ring gärna oss, vet inte när vi kommer, nu har vi vänt, borde vara framme snart.. etc. Ja ni fattar ju. Katastrof! En timme och tio minuter efter utsatt tid svängde vi in på rätt gata, parkerade och tittade upp mot huset. Beckmörkt på gatan och beckmörkt i huset. Kändes ju inte superduperbra. Att vi inte hört ett knyst från lägenhetsägaren ang att vi var sena förstärkte helt klart den ödesmättade känslan.

Maken gick ändå ut och började skrika och gorma upp mot de öppna fönstren för att sen trycka på typ allas porttelefoner, kl 22.15 en måndag kväl.. (Jag och barnen satt och skämdes i bilen). En skitsur gubbe tittade ut från en balkong och började skälla. Maken försökte förklara lite på halvkass spanska (=helkass italienska) och mot alla odds öppnade mannen till slut grinden och ytterdörren. Maken tänkte att surgubben möjligen kunde veta vem som hyr ut lägenheter i huset och ev hade ett telefonnummer vi kunde ringa. Efter den ena utskällningen efter den andra visade det sig att lägenheten surgubben befann sig i var den vi skulle hyra!!! Det komplicerade ju det hela. Han var verkligen skitsur, pekade på klockan och skrek: Forza, Forza! Och pointade maken i bröstet med pekfingret stenhårt. Jag skrev ett superduperförlåt på Google translate men han kollade knappt på det. Vi försökte bara överleva stunden och satt snällt på sängkanten medan gubben skrev på några papper. Historien skulle kunnas göra jättelång men kontentan var att vi förvisso blev sena till boendet, men till slut ändå fick komma in, om än på nåder och under ett antal serverade glåpord.

Italien - Dag 3 del 1

Dag tre hade vi bestämt att vi skulle åka till Ferrari-museet i Maranello, en bit utanför Bologna. Det var nämligen där vi sedan skulle tillbringa återstoden av veckan. Men, Google är ju improvisatörens bäste vän och helt plötsligt skulle vi hinna med besök på en vingård också. Men då vi inte förstod något av den italienska hemsidan skulle vi be en italienare om hjälp. Hjälpen vi fick var betydligt mer än information. Den vingården vi hade hittat var stängd för besökare om det inte var särskilda event. Men tur nog hade han bekanta med egen vingård precis utanför Imola och hans fru kunde dessutom följa med och tolka! Känn på den!

Så, det bar av mot vingården som var liten, familjeägd och puttenuttig. Vinet var supergott, värdinnan härlig och förmiddagen mycket trevligare än väntat. Och då hade vi ändå förväntat en del.

Men förmiddagens event tog inte slut där. Nej, den italienska tolken tog sin uppgift på fullaste allvar och tog oss hux flux med till en lokal fruktplantage där hon själv brukade handla frukt. Frukterna var alldeles underbara och vi fick själva följa med på tur bland frukten för att plocka och äta solvarma nektariner. Inte varje dag man gör det hemma i Sverige! 

                      

Men, förmiddagens event tog inte slut där heller, för den fantastiska italienska kvinnan tyckte att vi borde stanna i proscuittofabrikens egna butik också, vilket vi gladeligen gjorde. Där inhandlades olika sorters salami och en trekilos Parma-skinka. 

Förmiddagens event började så sakteliga närma sig sitt slut och vi åt en snabb pasta-lunch (vad annars?) för att sen dra vidare mot Ferrarimuseet i Maranello. Fortfarande var vi lyckligt omedvetna om på vilket sätt dagen skulle komma att sluta..

Italien - Dag 2

Våra vänner som vi hälsade på hade en överraskning på lur åt oss vilken betydde att vi ställde klockorna rätt tidigt, betydligt tidigare än våra Spanienvanor. De hade nämligen köpt biljetter till Imolas racingbana Autodromo Enzo e Dino Ferrari Di Imola! 

Lägligt nog var det det italienska mästerskapet just denna helg och vi hade biljetter också till paddocken så vi cruisade runt där bland stallen, staben, motorcyklarna, fantasterna och övriga svettbomber, i ca 40 graders värme.. Tur nog hittade vi ett vattenhål till slut (Läs: Öltält). 

Hursomhelst var det väldigt kul, en upplevelse utöver det vanliga och vi hann se flera lopp med både större och mindre hojar. Samtliga hade rätt många mer hästar än vår Punto. Till och med barnen som gled runt på små el-motorcyklar och el-kick-bikes i paddockområdet hade förmodligen mer hästar än Punton, om man säger så.. 

Efter lite siesta, dusch och ombyte drog vi iväg genom småbyarna runt Imola och upp i bergen där de visste att det fanns en juste restaurang där typisk och god italiensk mat inmundigades. 

Utsikten: mer än ok.

Italien - Dag 1

Nu har jag ju explicit sagt att bloggen bara ska handla om semestrarna och fastighetsägandet i Torrevieja och inget annat. Samtidigt så är ju faktiskt bloggen klassad som reseblogg och Italienresan var de facto en semester i Torreviejasemestern. Så, jag frångår mina principer lite grann och kör på. Jag kommer namnge inläggen "Italien" och vilken dag det gäller så att man enkelt kan välja bort dessa inlägg, om man nu bara är intresserad av Torre.

Dag 1

Lite smånervösa och förväntansfulla åkte vi i taxin mot Alicante. Även om vi kände oss rätt säkra på att få åka på utfärd så vet man ju aldrig, det har ju erfarenheten bevisat mer än en gång. Vi höll dessutom sjukt hårt i våra väskor och maken hade överlämnat alla viktiga dokument i min ägo denna gång. Vi kom i god tid, hade Priority Q på Ryan Air så vi gled snyggt förbi kön och fram till personalen. De vred och vände på våra provisoriska pass mer än en gång, pratandes spanska med varandra. Jag var snabb med att flika in: "The passports are just temporary, that's why they look different. Ours has been stolen.."

Det funkade hur som helst och vi landade i Bologna lite mindre än två timmar senare. Hyrbilen hämtades ut och vi drog iväg. (Ni vet det där med att man alltid lyckas bli lurad på den extra försäkringen, va? Vi trodde att vi lärt oss slippa den, men icke! Denna gång berodde kravet på extra försäkring på att man, enligt personalen i kassan, behövde ha 3000 euro i kredit, något vi såklart hade fixat om vi hade fått veta det. Men på vår skriftliga bekräftelse stod det uttryckligen 2500 euro. Enligt uppgift ska min rättspatos-man gå till botten med detta eftersom det uttryckligen står annorlunda i våra papper.)

Nåväl, vi kom iväg iallafall, i världens slöaste Punto. Jag skämtar inte, hade den 55 hästar så var det bra. Det hände INGENTING när man gasade. Plattan i mattan betyder i det här sammanhanget bara att man vilade foten där. Det var omöjligt att köra om om man inte hade fri sikt i ett par kilometer och om du var tvungen att bromsa in var du rökt då det tog dig en kvart att komma upp i fart igen. Men fram till Imola kom vi (till slut) ändå, staden där våra vänner för tillfället bor och arbetar. 

Förutseende som de var bjöd de på bröd, ost, salami, oliver och bubbel innan det var dags för middag och vi började slappna av och inse att vi, trots pärsen i början av veckan, nu var i Italien! 

Kvällen avslutades med en sjukt god glass och lite mer bubbel och livemusik vid torget i Imola.

Om grannhäng och strandhäng

Nåväl, vi har ju inte bara snurrat runt på olika myndigheter och våndats. Vi har ju också hängt en del.
Det visade sig att vi, även i år, var här samtidigt som en trevlig, härligt värmländsk familj med barn i typ våra barns åldrar. 

Så, vi har hängt i poolen tillsammans..

Och vi har ätit mat tillsammans..

Och varit på stranden tillsammans..

Men dagarna går snabbt när man har roligt och det hade nu blivit dags för oss att pröva lyckan med våra provisoriska pass! Mot Italien! 

Om att vara papperslös - Sista delen!

Tro det eller ej: Men vi är inte längre papperslösa! Idag bytte vi polisanmälan mot våra provisoriska 756-euros-pass på det svenska konsulatet. Äääntligen var denna soppa (typ) utredd! Vissa frågetecken kvarstår dock, men vi kommer (förmodligen) till Italien och vi kommer förhoppningsvis hem. Alltid en början.. Men i samma lilla väska som försvann låg även våra blå sjukvårdskort och våra nycklar till lägenheten här i Spanien så det var ju bara tvunget att byta låsen. Nu ligger ju inte Spanien i framkant vad det gäller fastighetsregister, but hey - who knows? Vi bytte lås hur som helst. Alla tre.

Om att vara papperslös -Del 4

Måndag morgon: The D-day. Dagen då det var dags att göra ett nytt försök med Guardia Civil. Denna gång fick maken pallra sig iväg själv då vi insåg att besöket med största säkerhet skulle ta mer än tio minuter och att barnen (och jag) hellre ville vara i poolen.

Mannen kom till polisstationen ca kl 11, anmälde sig i receptionen för att sen vänta på en tolk som efter en odefinierad "stund" kom och tog hans redogörelse. Tolken frågade om passen var stulna eller borttappade. "Stulna", svarade mannen. "Är du verkligen säker?" sa tolken varpå hon förklarade att om de var borttappade kunde processen ta ca 20 minuter men om de var stulna kunde det ta flera timmar. Hm.... Jag ska inte utveckla mina konspiratoriska svennebanan-tankar här denna gång.. Men nu var det ju tyvärr så att de med största sannolikhet var stulna, vilket vi också sagt till det svenska konsulatet, så det var ju bara att gilla läget. Tolken suckade, tog redogörelsen och försvann. Åter väntan. 

Efter ca 45 minuter visades han till slut in på ett kalt, kallt kontor där det fanns ett enkelt skrivbord med en dator i hörnet och högvis med papper, en besöksstol och en AC inställd på 18 (!) grader.  Polismannen läste hans redogörelse och suckade och pustade högljutt. Sen tog han ett annat papper, läste det, knappade lite på sin dator, tog en av buntarna papper och gick iväg. Om han jobbade med vårt ärende, något annat ärende eller helt enkelt gick och tog en fika är oklart. Men borta var han. Åter väntan.

Vända två: polismannen läste återigen igenom redogörelsen, scrollade fram och tillbaka med musen: frustade, suckade högljutt, knackade med fingrarna i bordet, visslade, och nynnade för att sedan ta papperet, gå in på kontoret bredvid och ringa ett telefonsamtal. Vem han ringde och varför förtäljer inte historien. Åter väntan.

Vända tre: polismannen kom återigen in i rummet, satte sig, tog upp den ena delen av redogörelsen för att sen se frågande ut. Han suckade, frustade, hummade och rafsade runt bland högarna med papper. "Madre Mia, Madre Mia" muttrade han och försvann ut igen för att leta efter del två i redogörelsen som han uppenbarligen lagt bort när han pratade i telefon. Åter väntan.

Vända fyra: polismannen kom tillbaka med rätt papper i handen, suckandes, pustandes, frustandes.. Han skrev och skrev på sin dator tills han plötsligt kom på att en av de buntar som låg på hans skrivbord akut måste byta rum. Han tog denna och gick ut. Varför just denna pappersbunt var tvungen att byta rum just då förtäljer inte historien. Åter väntan.

Vända fem: polismannen kom återigen tillbaka, började återigen knappa på sin dator för att bara någon minut senare bli hämtad av en annan polis. De gick iväg, men för att göra vad förtäljer inte historien. Åter väntan. 

Vända sex: Hör och häpna, men mellan alla avbrott och suckanden börjar polismannen bli klar och det är åter dags för tolken att göra entré. Men då hon inte kommer pronto mumlar och gruffar han uppenbart irriterat "Mujer.." Som att han själv var effektiviteten personifierad. 

Vända sju: tolken kommer till slut in på kontoret och tolkar polismannens anmälan i sin helhet, klagar på att rummet är kallt och pyser snabbt därifrån. Maken skriver ännu snabbare under och tro det eller ej men: Vår polisanmälan är klar!!!!!  Besöket har i sin helhet bara tagit +3 timmar. Bra jobbat! 

Vad vi andra gjorde under tiden? 

Om att vara papperslös - Del 3

Ok, så då var det dag två på semestern. Istället för att gå på fredagsmarknaden, som våra barn hade längtat efter, fick vi nu efter samtal med det svenska konsulatet pallra oss iväg till Carrefour för att ta passfoton. Tur nog hade vårt försäkringsbolag sagt oss att de betalade de taxiresor som direkt kunde knytas till att fixa pass och göra polisanmälan. Sagt och gjort, vi åkte dit och tog våra foton för att sen glida ner till Ramón Gallud 39 där det svenska konsulatet håller till. Och ja, det är samma hus som Scandinavian Management, aka Scand Tax. Och ja, det är typ samma människor som jobbar på båda ställena. Undrar hur det funkar egentligen. Måndagar kontoret på våning två, tisdagar på ett identiskt kontor på våning tre? Nåja, hur de än gör verkar det ju funka..

Vi fick skriva under typ 40-hundra papper och sen fick vi punga upp den nätta summan 756 euro för fyra provisoriska pass.  Well, well den trevliga kvinnan där upplyste oss iallafall om att vi på nåder kunde åka till Italien med dessa. Yeay! 

Sedan traskade vi, med en börda på axlarna mindre, bort mot Paseo Vista Alegre som för övrigt just denna dag var rätt folktom. 

Planen var att göra ett försök med Ofipol - det lilla båset med 24h polis-service (Guardia Civil).

Det gick sisådär. Vi satt och väntade på att få en videokonferens i 20 minuter, sen taggade vi. Det var ju ändå fredag och vi misstänkte att göra polisiära ärenden en fredag kanske inte var det allra smartaste. Så det blev glass och Café Americano på heladerian vid vattenfallet istället. Ett helt ok alternativ tyckte vi och framförallt barnen. 

För att göra en mindre intressant historia kort åkte vi till Carrefour ytterligare en gång för att handla extremt mycket mat för att sedan spendera återstoden av kvällen vid poolen, konstaterandes att förra årets soccorista var sjukt mycket trevligare.

Om att vara papperslös - Del 2

Så dag ett på semestern kändes ju inte alltför piffig. Men när vi samlat ihop oss från golvet utanför dörren och kommit in i lägenheten och kopplat upp oss på Wi-Fi så började livet sakta återvända. För vi vet ju alla att livet är rätt tomt och meningslöst utan Wi-Fi. Vi ringde den svenska ambassaden i Madrid och fick veta att samma dag hade en annan familj blivit bestulna på sina pass på Alicantes flygplats. Mannen berättade att det var rätt vanligt att bli bestulen på pass där och att det var ligor som specialiserat sig på just detta. Med andra ord kändes det inte som att vi förlagt passen på flygplanet längre.

Det största problemet med detta var inte att vi inte skulle komma hem, för hem kommer man för eller senare och på ett eller annat sätt. Problemet var att vi bokat en Italienresa 10 dgr in i semestern. Vi skulle flyga ToR från Alicante till Bologna och hälsa på vänner som bor där. Resa, hotell och hyrbil var redan betalda. Skulle vi nu inte kunna komma iväg skulle alla i familjen bli grymt besvikna och många tusenlappar brinna inne. Mannen på svenska ambassaden sa dock att det svenska konsulatet i Torrevieja utfärdar provisoriska pass, så det var ju alltid nåt. Men när vi då googlade provisoriska pass stod det att dessa som regel bara gäller för en resa. Problem. Vi var också tvungna att polisanmäla våra pass hos polisen i Torrevieja, ev med tolk. Ännu mer problem. 

Vi bestämde oss för att vi var rätt trötta på problem och både vi och barnen var rätt sugna på lite poolhäng. Så vi tänkte bort bekymren för en stund, bytte om och gick ner till poolen. Och det är märkligt vad lite sol och pool kan göra. Barnens ögon började tindra igen, tröttheten var som bortblåst och livet hade återvänt på riktigt. Dessutom hade comunidaden fixat till poolområdet. Det var helt nytt: Fint klinkers, nya duschar, nymålat och fixat. Och det var inte ens sunkigt från början! 

Efter en stund i poolen smet maken iväg och handlade och vi började sakta vanka hemåt för provisorisk middag och tidig sömn.

Klockan ställdes för att kunna ringa det svenska konsulatet direkt de öppnade och för att få mer klarhet i vad som gäller och hur vår semester skulle komma att bli.

Vi hade inte jätteproblem att somna den natten.

Om att vara papperslös - Del 1

Första dagen på årets Torrevieja-semester började inte så där superbra. Från att ha trott att vi skulle flyga runt tio från Skavsta blev jag två kvällar före avgång bryskt varse att så icke var fallet. 06.40 skulle vi lämna mark, något som innebar att klockan ställdes på 03.30 för att hinna komma iväg 04.30. Behöver jag tillägga att klockan ställdes strax efter klockan 00.00 och att vi var fyra zombies som gick på planet med inte alltför stora marginaler?

Nu skulle man ju kunna tänka att med en sådan start borde resten av dagen flyta. Icke! 

När vi kom fram till Alicante (utan att ha kunnat sova på planet) skulle vi för en gångs skull inte hämta ut en hyrbil utan vi tänkte ta bussen till Torre eftersom vi hört att det skulle vara SÅ smidigt. Vi fick vänta ca 45 minuter vilket ändå kändes rimligt och vi hann dessutom under den tiden äta en mindre näringsrik lunch på Burger King. När bussen sen väl kom och det blev vår tur att kliva på visade det sig att det bara fanns tre (3) platser kvar på bussen. Vi är alltså fyra i vår familj..

Jahapp, så då var alternativen att vänta två timmar till på den där mupp-bussen eller åka taxi. Men uppenbarligen borde man ha förbokat taxi eller tagit kölapp till taxikön och vi hade av förklarliga anledningar inte gjort endera av dessa alternativ. 

När vi stod där, med ca tre-fyra timmars sömn i bagaget och en sju timmars lång resa bakom oss och inte visste om vi skulle sätta höger eller vänster fot först eller bara lägga oss i fosterställning på asfalten utanför flygplatsen kom en äldre man fram till oss och undrade om vi skulle till Torrevieja. Han var "ändå på flygplatsen" och "skulle hämta sin familj" så vi kunde få åka med för 30 euro. Det rationella tänkandet hade helt uppenbarligen sjappat och vi var rätt trötta på allt strul så hälften av familjen tyckte detta lät som en bra idé. Men medan han gick till sin bil och skulle köra fram hann klumpen i magen växa rejält. Han hade helt uppenbarligen ingen familj, han var orakad, hade sjukt smutsiga kläder (vi snackar stora flottiga fläckar), han var svart under naglarna och allmänt ofräsch. Det kändes inte super. När han sen klev ur sin skitsunkiga och smutsiga bil och började lasta ur däck, kartonger, diverse verktyg och annat bråte och jag observerade hans rörelsemönster började jag fundera på om han inte var berusad. När han som bäst höll på att packa in våra bagage fick hälften av familjen panik och flippade. Det gick bara inte. Vi är inte 18 år längre med noll ansvar och naiviteten som bäste vän. Vi har barn att ansvara för och detta var inte ett alternativ längre. Att det någonsin hade varit det? 

Kontentan är att nu var vi back to basics igen.

Barnen var nu mer än lovligt trötta och vi såg ingen annan utväg än att ta taxikön iallafall. Tur nog var det ingen kö att tala om och vi åkte med en trevlig, ren och prydlig spanjor i en ren och fräsch TAXIbil. Och ÄNTLIGEN var vi framme!!!!

Tyvärr slutade inte vår otur här, för när vi väl kom fram till ytterdörren: Svettiga, kissnödiga, törstiga och trötta.... var nycklarna borta. Som låg i en liten väska där också våra pass (och sjukvårdskort) låg... Nu ramlade vi ihop i en liten hög utanför vår dörr och  försökte samla de få hjärnceller som fanns kvar. Hur aktiverar man data? Vem ringer man? Hur ska vi komma in? Även de mest självklara frågorna syntes värre än världens alla samlade intelligenstest. 

Till slut fick vi tag på Zariko, de som förmedlar vår lgh och de kom förbi med nyckeln och Wi-Fi koden. Nu kunde vi iallafall komma in i lägenheten, om än under andra omständigheter än vad vi hade väntat oss när vi lämnade Stockholm 10 timmar tidigare.