fredag 23 juni 2017

Toledo

Efter en fantastisk frukostbuffé på hotellet åkte vi åter in mot medeltidsstaden Toledo, som också sedan 1986 är upptagen på UNESCOs världsarvslista, och det är inte svårt att förstå varför. Det är verkligen en häftig stad! Vi började med att åka upp till utsiktsplatsen och beundrade den gamla staden på håll och den ser verkligen ut som en stad från sagornas värld.


När vi åkt in i de gamla delarna och hittat en parkeringsplats och besökt trettonartonhundra kniv- och svärdaffärer var det dags för dagens första museum - Alcatraz! Ett imponerande stort museum som egentligen är en återuppbyggd fästning och som vid tillfället hade gratis inträde eftersom några av utställningarna var avstängda. Men eftersom museet är hur stort som helst räckte det mer än väl. Utställningarna innehöll mycket blod och mord - något som passade väl in i Toledos historia och som intresserade övrig familj. Dock var det lite hemskt när man såg rustningarna, framförallt barnrustningarna (nedan till vänster), och såg kulhålen..  Vill man ändå se något positivt i det hela så recyclade man redan då - rustningarna återanvändes, död efter död efter.. död.. 



Efter en oinspirerande lunch på McDonalds började vi gå genom de trånga gränderna bortåt mot ett annat museum vi läst om. Varför vi åt på McDonalds när man kan äta tapas? Enkelt. Det var 42 grader varmt ute och då går man dit det är bäst AC.

Dagens nästa museum var Museo el Greco, ett museum som är en hyllning till denne grekiskfödda konstnär men som spenderade större delen av sitt liv i Toledo. Museet består dels av hans hem men också en nybyggd del där hans konst hänger. Inget ställe man stannar på jättelänge, men det var kul och intressant att se. 


Dagens tredje museum, var egentligen inget museum, det var en filmvisning på 20 minuter om Toledos historia. Det var ett par som själva gjort filmen och som hyrde lokal och arrangerade visningarna. Man betalade typ 3 euro pp och det var det värt! Mannen som pratade på filmen pratade dock i typ ljusets hastighet så mängden information man fick på 20 minuter motsvarar den sammanlagda mängden kunskap som återfinns i Kungliga Biblioteket hemma i Stockholm. Isch. 
Skämt åsido - bortsett från att han pratade sjuuukt fort och att man verkligen fick spetsa öronen fick man följa med kameran in i mängder av vackra gränder och till platser som man inte skulle hinna se ens om man spenderade en månad i Toledo. Staden är också känd för att både muslimer, judar och kristna länge levde tillsammans i fred, något som förklarades och filmatiserades i filmen och man fick en bra överblick vad som sen hände och ända fram tills idag. 

Efter detta var det dags att under inmundigandet av en god glass i skuggan sammanfatta dagens alla intryck och börja röra oss vidare mot Madrid, barnen nu lyckliga ägare till varsin kniv, Made in Toledo.





Om att köpa dubbla biljetter

Vi brukar oftast boka sommarens flyg riktigt tidigt, typ i november/ december. Fördelen är att det ofta är billigt att boka då helt enkelt och att man sen vet vad man har att se fram emot och kan planera hotell och aktiviteter i god tid. Nackdelen, helt uppenbarligen, är att när man surfar så mycket på olika flygbolag, hotell etc så tidigt har man till slut inte en aninig om vad man gjort. Vad är bokat och inte? Särskilt om det hinner gå ett tag, typ ett halvår..

Vi hade ju alltså bokat flyg till Barcelona, hotell där, hotell i Valencia, hotell i Toedo och Madrid och resa hem från Madrid. Vi visste ju det. Det vara bara det att när vi väl, någon vecka innan avresa hemifrån, skulle dubbelkolla allt fanns inga biljetter hem från Marid. Jag kollade och kollade, letade igenom alla inkorgen 100 gånger, jag loggade in och ut på Norwegiankontot - men det fanns verkligen inget. Hjärtat började slå snabbare och jag undrade helt seriöst om jag började bli senil för jag var verkligen helt övertygad om att jag köpt biljetter hem den femte augusti. Och eftersom allt redan var bokat med hotell och att vi skulle vara tillsammans med den andra familjen i Madrid och åka samma flyg hem blev det ju onekligen lite jobbigt, så det var väl bara att boka nya - samma datum. Vilket såklart var svindyrt men jag lyckades till slut hitta fyra biljetter billigt på ett något senare datum. Sagt och gjort.

Men.. det var ändå något som gnagde. Jag hade ju bokat de där första biljetterna. Till slut ringde jag Norwegian som efter lite detektivarbete kunde bekräfta att jag visst hade köpt de fyra första biljetterna, dock utan att vara inloggad och jag måste dessutom ha raderat bekräftelsemejlet på något konstigt sätt. Så nu hade vi alltså inte mindre än åtta biljetter hem från Madrid! 

Vad ska man säga? Vi beslutade iallafall att lägga ut biljetterna på Blocket, vem vet? Kanske någon skulle nappa.. Vi hade ju inte heller betalat så mycket för biljetterna, så det var inte hela världen heller om vi inte fick de sålda, men det är ju själva grejen. Nåväl, när vi var i Valencia ca tre veckor innan biljetternas datum hörde en familj av sig och ville köpa tre biljetter. Två vuxna och ett barn. Och trots att de bara köpte tre biljetter och vi inte kunde använda den sista (för hur kan ett barn flyga själv?) fick vi tillbaks pengarna för våra fyra biljetter och det gick jämnt upp. Alla nöjda. 

Våra kära medresenärer har skrattat gott åt detta många gånger, att vi har "så mycket pengar" och så lite minne att vi bara köper biljetter hejvilt!!  Jaja... 



torsdag 22 juni 2017

Torrevieja - Toledo

Då hade det efter två veckors slappande blivit dags att ut och resa igen! Den här gången skulle vi ta oss upp till Toledo och Madrid, spendera några dagar där för att sen flyga hem därifrån. Varför det, kan man fråga sig? Helt enkelt för att vi tycker att det är roligt att se och göra nya saker och för att vi gillar billiga flygbiljetter! Vi gillar billiga flygbiljetter så till den grad att vi köper dubbla.... och den storyn måste jag nog berätta, men det får nog bli i ett eget inlägg..

Hur som helst, vi packade in oss i våra piffiga små minihyrbilar och åkte iväg. Efter många Ford Fiestor fick vi till slut en Toyota (vi har två Toyotor hemmavid) och maken blev genast på bra roadtrip-humör. Det var ju ändå ett par mil att bränna så det var bara att sätta igång och köra. Lunchstoppet blev i La Roda eftersom jag läst om att de var kända för ett speciellt bakverk, Miguelitos. I efterhand visade sig att det var hemstaden till en kollega till mig och Miguelitos var hennes absoluta favoritbakverk (efter svenska släta kardemummabullar). Hur som helst, vi klämde i oss lite lunch; hamburgesas, gazpacho och gambas och gick till första bästa konditori och köpte oss ett litet paket av det berömda bakverket. 



De såg ju onekligen goda ut, men dessvärre var de inte lika goda som de såg ut. Tacka vet jag nybakat, krispigt wienerbröd med vaniljkräm..

Nåväl, vi brände vidare med siktet inställt mot Toledo där vi skulle spendera en natt och en dag innan vi drog vidare in till Madrid. Efter en lång dag i bilen med fantastiska vyer och bra vägar kom vi fram till hotellet sen eftermiddag och vi var alla rätt sugna på att bada i poolen efter de ca fem timmarna i bil, tro det eller ej. Barnen hann också med nån halvtimme - timme i kids club:en, sen badade vi tills poolen stängde. 

Och hotellet, Beatriz Auditorium och Spa, var det inget fel på, det var trevligt även om vår ena medresenär tyckte att det mest påminde om en kryssningsbåt inredningsmässigt.





Efter lite poolhäng och dusch började det bli dags för mat och vi tänkte rulla in mot Toledos äldre kvarter. Det var ca 40-42 grader i luften och stekande varmt även om det nu blivit sen kväll. Vi åkte in mot stan, hittade en parkering och började promenera inne i de gamla delarna, judekvarteren, förbi den monstruösa katedralen och in mot restaurangtorget.




Efter att ha velat fram och tillbaka: Vilken restaurang ser trevligast ut? Vilken har bäst mat? Vilken har rimligast priser? Då såg vi det: Ett litet restaurangtorg där restaurangerna hade fuktspridare och beslutet var taget. Där. Ska. Vi. Äta. Punkt. Vi gick dit, satte oss, beställde in dricka och kollade menyerna och det såg lovande ut. 

Ahh.. vi andades ut. Äntligen på en trevlig restaurang med bra utbud, mitt i smeten i det gamla Toledo, dessutom med fukt. Föga anade vi då att restaurangen inte tog kort. En sekund senare blev det dock ett uppenbart faktum. Vi fick dessutom höra att närmsta bankomat var 20 minuters gångväg därifrån.. Hur skulle vi då betala för drickan?? Tur nog hade vår yngsta son sin plånbok med sig, viken vi länsade och efter att ha räknat cent för cent kunde vi med nöd och näppe betala för den dricka vi hade beställt in.
Servitrisen hyste väl medlidande med oss för när hon såg besvikelsen lysa i våra ögon som det skarpaste norrsken och när hon såg hur frenetiskt vi räknade rostiga mynt från en Star Wars-plånbok kom hon in med en portion Patatas Bravas "on the house." Och förlåt mig alla Italienälskare - men detta hade inte hänt i Italien. 

Besvikna, skamsna, och inte minst sjukt hungriga - letade vi oss tillbaka till bilen för att åka tillbaka till hotellet. På väg dit hittade vi en liten kvartersbutik som höll öppet. Denna lilla butik kunde inte bara skryta med att ta kort, utan även att servera varma croissanter och sälja kall cava. Lyckan var gjord och en sen middag bestående av micrade croissanter i papper intogs på en parkbänk utanför butiken.

Nuff Said.





Två veckors semester i ett inlägg

Jag måste ju dessvärre säga att det är sjukt oinspirerande att blogga om vad som hände för ett år sen så för att speeda upp tempot lite och eventuellt hinna ikapp någongång, så tänkte jag köra två veckors semester i ett inlägg..

Efter att ha flugit till Barcelona, bilat till Valencia, kört upp i bergen till vattenfallet och ner till Torrevieja var vi lite halvtrötta på att åka bil, så de två veckorna som var planerade att vara i Torrevieja skulle vi vara utan. Det som hände under dessa veckor var alltså i korta drag:

När vi inte slappade vid poolen, slappade vi på stranden


Vi jagade Pokemons


Och åt fantastisk frappe/glass


Maken testade att göra saltinbakad Dorada - vilket blev sjukt gott!



Vi var nere vid klipporna bredvid Los Locos och blev rejält blöta


Vi lyckades pricka en en tid på tivolit när det inte var knökat med människor (kl 01 på natten)

 

Och ni som vet hur det brukar se ut på tivolit i Torrevieja vet hur ovanlig syn det här är!


Vi småfixade hemma i lägenheten


En före detta kollega hade nyligen köpt en lägenhet i Torre också och eftersom vi var nere samtidigt i år, var de och hälsade på hos oss - och vi hos dom. 
Vi åt också god mat på balkongen


Andra veckan vi var i Torre kom en familj vi känner ner och hälsade på, vilka vi också skulle bila upp till Madrid med senare. Så den veckan hängde vi med dom, vi var på stranden, chillade och åt mat bl.a. på Tapa y Caña, en enkel men trevlig tapasrestaurang i centrum där servitörerna kommer ut med olika tapas på träplattor, du plockar de du vill ha och betalar en euro per platta. Gott och trevligt!


Vi tog också landsortsbussen till Guardamar en dag för att hälsa på en familj vi känner där. 
Först hängde vi på stranden där det blåste ordentligt.



Vi såg en skyltdocka med jättestora bröst


Och vi åt mat i goda vänners lag


Och njöt av utsikten från deras takterrass


Ja, det var fast forward, det! Nu börjar vi närma oss..




onsdag 21 juni 2017

Årets visning

Som vanligt när man går gatorna fram och tillbaka från poolen och hem så går man och tittar på husen och gårdarna i området, kollar efter se vende-skyltar och funderar på var man skulle vilja bo. 
Vi trivs ju väldigt bra i vårt område men samtidigt bor vi på en extremt liten yta och skulle gärna vilja ha större. Så man går där och tittar och drömmer - men vi har våra krav: Det måste vara i samma område (urbanización) och det måste vara två sovrum, gärna fönster åt två håll och inte så inklämt läge. 

Rätt var det var en kväll så sa min man: Det finns ett radhus ute för 55.000 Euro. "Vaa?" Det var ju sjukt billigt, varför? Det visade sig att det var Solvia som sålde huset, ett bankåtertag, och att det var helt tömt på möbler, vitvaror och bilderna som var utlagda var förfärligt sorgliga. Men, eftersom vi kunde lista ut exakt var det låg, ringde vi och bad om en visning. Sagt och gjort. 

Vi skulle ses kl 11 någon dag senare och svenskar som vi är stod vi snällt och väntade kl 11.00. Ingen kom. När klockan var 11.20 ringde vi, fick inte tag på någon men strax efter ringde någon upp och sa att de skulle komma om 20 minuter. Vid det laget hade vi stått ute i stekande sol i typ 40 minuter och vi insåg att vi skulle hinna gå hem, äta frukost och dricka kaffe innan mäklaren skulle komma. Så det gjorde vi.
Efter ca 20 minuter började vi gå tillbaka (huset låg alltså bokstavligen två minuters gångväg från vår lgh) och på väg tillbaka hörde vi att grannen snett mitt emot var norska så vi passade på att fråga henne lite om området och det verkade lugnt, många semesterbostäder. Vi gick så småningom bort till huset igen, kikade in genom fönstren och kände på dörren..... som var öppen!! Whaat? Jag och äldre sonen, som är de lite fegare i familjen, stannade utanför men maken och yngsta sonen gick utan några betänkligheter in. 

Men.. det dök inte upp någon mäklare så efter att de hade tittat runt lite snabbt gick vi bort och pratade med norskan igen men då äntligen ringde telefonen och det var mäklaren den här gången. Han sa på knackig engelska att han var på väg, men hittade inte... kunde vi hämta honom? Ehh.. nja. För det första hade vi ingen bil vid tillfället och för det andra så är det väl en rätt konstig grej att mäklaren som ska visa huset inte hittar dit och ringer spekulanterna för att bli hämtad? Min man förklarade vägen för honom och insåg att det skulle nog ta minst en halvtimme till innan han skulle dyka upp.

Men då hade vi för länge sen tröttnat på honom och sa att eftersom huset ändå är öppet (!) så tänkte vi gå in nu, han får komma när han kommer. Sagt och gjort, vi gick in - det kändes dock lite kymigt- och tittade. Förutom alla döda kackerlackor och att det var helt tomt på möbler, inredning och vitvaror så var huset riktigt fint. Bra planerat och i fint skick. Men.. det skulle ju fortfarande behövas en hel del pengar till renovering, möbler etc.



Efter ytterligare någon halvtimme dök mäklaren upp, svettig och dan. Han verkade inte veta så mycket om lägenheten, varken om kostnader, avstängda abonnemang eller presumtiva skulder. Vi tackade snällt för "visningen" och gick hem. 

Efter detta gick hjärnan på högvarv i några dagar. Huset hade fördelar: Det hade två sovrum, takterrass, bra planering, det var i bra skick och låg i samma område. Men nackdelarna var flera: Norrläge, uteplats i markplan (är inte så sugen på det) och eftersom huset var tömt, el och vatten avstängt och mätarna borttagna skulle slutnotan ändå hamna på rätt mycket innan allt var i ordning. Det som ändå avgjorde att vi inte valde det huset var läget. Det låg väldigt inklämt, grannar på båda sidorna, fönster åt bara ett håll (norr) och bara en liten smal gångväg fanns mellan det här huset och huset som låg mitt emot. Och där satt ungdomar ute på terassen och rökte och spelade klassisk musik på högsta volym. Så, näe. Vi fick fortsätta drömma helt enkelt. Men.. vi hade iallafall fått en glimt av ett hus i området och ännu en härlig mäklar-upplevelse!


tisdag 20 juni 2017

Om renovering, IKEA och patriotism

Efter någon vecka på vift, i olika städer och på olika hotell så var det skönt att få komma "hem." 
Förra året hade vi ju, som någon kanske minns, blivit bestulna på våra pass och vi undrade vad som skulle hända det här året. 

Vi hade under vintern som varit också beställt lite jobb som skulle fixas. Vi hade anlitat en byggare som skulle lägga nytt golv på nedervåningen, byta den gamla ihåliga trädörren till en säkerhetsdörr och fixa lite eljobb, så vi var nyfikna! Hur skulle det se ut, hur skulle jobbet vara gjort? Vi hade kommit överens om att jobbet skulle göras strax innan vi kom så vi kunde betala slutsumman efter att vi hade sett det på plats. Men.. tro det eller ej.. golvet var snyggt lagt, det var faktiskt riktigt bra gjort tyckte både jag och maken (och min man är pipplig). Skönt!! 
Vi pustade ut och packade upp alla väskor och "hemmasemestern" kunde börja.

Men.. med renovering, om än bortlejad, kommer ju också jobb.. vi hade t.ex. bett byggaren slänga den gamla sunkiga bäddsoffan eftersom en ny skulle införskaffas. För att barnen skulle ha någonstans att sova innan vi fått den nya soffan på plats sparade vi dock själva madrasserna. I praktiken innebar det att de första dagarna såg ut så här:



Otroligt sorgligt, men golvet var ju iallafall snyggt!! Det är så roligt egentligen hur saker kan funka. Vi köpte alltså golvet ett år innan det blev lagt, och det fick snällt ligga hos affären och vänta. Eftersom vi köpte golvet på rea och för inte så många kronor så var det ju en ganska safe chansning. Fanns det kvar så fanns det, skulle det vara borta, ja då var det det. Men, allting klaffade den här gången och vi var riktigt nöjda med resultatet. 

Dock behövde en soffa inhandlas och vi styrde kosan mot IKEA, detta blågula svenska vidunder. Efter att ha kryssat oss igenom ett IKEA som är läskigt likt vårat hemma i Stockholm var det dags att beställa hemkörning. Vi hade läst diverse skrönor angående hemtransporten men för oss var det det enda alternativet och leveransen blev bokad några dagar senare.


Och har man varit duktig och masat sig igenom ett IKEA varuhus, var det än ligger, utan alltför många konflikter och sura miner så är man definitivt värd en Swedish fika. Vet man inte vad en sådan är och är sugen på att se så kan man kolla här:


Vi inmundigade iallafall mat från the Swedish Bistro; albondigas med pommes. Med en liten sverigeflagga (?). Jag kan dock inte låta bli att förundras över denna lila flagga. Vad bidrar den med? Låt oss analysera situationen: Vi befinner oss i ett blågult jättehus, i en tämligen internationellt känd butikskedja där alla varor har svenska namn, restaurangen vi äter på heter "Swedish Bistro," vi beställer köttbullar som på det inhemska språket heter "svenska köttbullar" och ligger i ett paket med en- tro det eller ej- blågul flagga på. Är det verkligen någon som på riktigt missat att IKEA är svenskt? Om så är fallet - är det då den lilla lilla blågula flaggan som avgör? Är det så viktigt att trycka dit en liten flagga, sett till situationen? Jag känner mig väldigt skeptisk. 



Nåväl.. Några dagar senare och på utsatt tid, min mans fördomar till trots, kom våra varor och helt plötsligt hade vi också en soffa att sitta i och ett fräscht ställe att sova på. Fantastiskt.



Det roliga är ju att blott tre år tidigare såg rummet ut så här:





måndag 19 juni 2017

Fonts de l'Algar

Ok, så då var vi äntligen framme vid de berömda vattenfallet och vi hade våra tjusiga och färgglada foppor på.
Bilderna gör ju verkligen inte vattenfallen rättvisa, men man får väl kanske ett hum om hur det var. Temperaturen var väl dryga 30-35 grader i luften och vattnet kändes som 13. Det riktig isade om benen när man klev i men man vande sig ändå rätt snabbt. Vandringen började nere i lugnt, porlande vatten och sen traskade man sakta uppströms och det blev succesivt mer strömt och djupt men det var ändå för det mesta helt ok även för barnen. På vissa ställen fanns det naturliga pooler och mycket utrymme medan det på vissa ställen var mycket vegetation och trångt.








På bilden ovanför simmade jag med kameran och det var sjukt strömt och djupt men kristallklart vatten. Jag och mannen hade dumpat barnen på en liten klippa bredvid och fortsatte en bit till men eftersom det både var djupt och strömt fick de inte följa med. 
Och jag är ju i och för sig inte världens bästa simmare men det var verkligen svårt att ta sig fram! Man fick verkligen kämpa för att komma framåt. Som om det inte var nog kom stenblock på stenblock som man fick klättra upp och över för att kunna fortsätta. Till slut kände vi ändå att det var för jobbigt och att vi hamnade för långt bort från barnen, så vi vände. 

Väl nere hos barnen började vi ta oss ner igen. Efter en stunds simmande och klättrande så såg vi en skylt stå inne i skogen, bredvid vattenfallet. Gissa vad den sa? Att man inte fick gå längre än så!!! 
Ok, så om man har en anläggning med vattenfall som bygger på att man går i vattnet, borde inte skylten rimligtvis finnas i, eller åtminstone vara synlig från, vattnet?? Nåväl, vi var verkligen inte de enda som hade gått alldeles för långt. Och så här i efterhand kan man ju förstå klippblocken. Tanken var nog att man inte skulle ta sig förbi dom.. Well, well..

Efter ett pars timmars vandring i iskallt vatten var man både hungrig och sugen på att bada i vanlig pool så vi gick till en av de restaurangerna som fanns precis i närheten. Vi köpte världens godaste mackor (inte), kaffe och färskpressad juice och passade på att bada lite. 


I övrigt så kan mina väl sluta sig till att den person som monterade låsen till toaletterna på restaurangen inte presterade på topp.

 
Summa summarum: Är man i krokarna när det är tillräckligt varmt i luften - åk till Fonts de l'Algar, det är väl värt ett besök. Men går du på toa på restaurangen nedanför - var beredd på att någon när som helst rycker upp dörren.