Om att vara papperslös - Del 1

Första dagen på årets Torrevieja-semester började inte så där superbra. Från att ha trott att vi skulle flyga runt tio från Skavsta blev jag två kvällar före avgång bryskt varse att så icke var fallet. 06.40 skulle vi lämna mark, något som innebar att klockan ställdes på 03.30 för att hinna komma iväg 04.30. Behöver jag tillägga att klockan ställdes strax efter klockan 00.00 och att vi var fyra zombies som gick på planet med inte alltför stora marginaler?

Nu skulle man ju kunna tänka att med en sådan start borde resten av dagen flyta. Icke! 

När vi kom fram till Alicante (utan att ha kunnat sova på planet) skulle vi för en gångs skull inte hämta ut en hyrbil utan vi tänkte ta bussen till Torre eftersom vi hört att det skulle vara SÅ smidigt. Vi fick vänta ca 45 minuter vilket ändå kändes rimligt och vi hann dessutom under den tiden äta en mindre näringsrik lunch på Burger King. När bussen sen väl kom och det blev vår tur att kliva på visade det sig att det bara fanns tre (3) platser kvar på bussen. Vi är alltså fyra i vår familj..

Jahapp, så då var alternativen att vänta två timmar till på den där mupp-bussen eller åka taxi. Men uppenbarligen borde man ha förbokat taxi eller tagit kölapp till taxikön och vi hade av förklarliga anledningar inte gjort endera av dessa alternativ. 

När vi stod där, med ca tre-fyra timmars sömn i bagaget och en sju timmars lång resa bakom oss och inte visste om vi skulle sätta höger eller vänster fot först eller bara lägga oss i fosterställning på asfalten utanför flygplatsen kom en äldre man fram till oss och undrade om vi skulle till Torrevieja. Han var "ändå på flygplatsen" och "skulle hämta sin familj" så vi kunde få åka med för 30 euro. Det rationella tänkandet hade helt uppenbarligen sjappat och vi var rätt trötta på allt strul så hälften av familjen tyckte detta lät som en bra idé. Men medan han gick till sin bil och skulle köra fram hann klumpen i magen växa rejält. Han hade helt uppenbarligen ingen familj, han var orakad, hade sjukt smutsiga kläder (vi snackar stora flottiga fläckar), han var svart under naglarna och allmänt ofräsch. Det kändes inte super. När han sen klev ur sin skitsunkiga och smutsiga bil och började lasta ur däck, kartonger, diverse verktyg och annat bråte och jag observerade hans rörelsemönster började jag fundera på om han inte var berusad. När han som bäst höll på att packa in våra bagage fick hälften av familjen panik och flippade. Det gick bara inte. Vi är inte 18 år längre med noll ansvar och naiviteten som bäste vän. Vi har barn att ansvara för och detta var inte ett alternativ längre. Att det någonsin hade varit det? 

Kontentan är att nu var vi back to basics igen.

Barnen var nu mer än lovligt trötta och vi såg ingen annan utväg än att ta taxikön iallafall. Tur nog var det ingen kö att tala om och vi åkte med en trevlig, ren och prydlig spanjor i en ren och fräsch TAXIbil. Och ÄNTLIGEN var vi framme!!!!

Tyvärr slutade inte vår otur här, för när vi väl kom fram till ytterdörren: Svettiga, kissnödiga, törstiga och trötta.... var nycklarna borta. Som låg i en liten väska där också våra pass (och sjukvårdskort) låg... Nu ramlade vi ihop i en liten hög utanför vår dörr och  försökte samla de få hjärnceller som fanns kvar. Hur aktiverar man data? Vem ringer man? Hur ska vi komma in? Även de mest självklara frågorna syntes värre än världens alla samlade intelligenstest. 

Till slut fick vi tag på Zariko, de som förmedlar vår lgh och de kom förbi med nyckeln och Wi-Fi koden. Nu kunde vi iallafall komma in i lägenheten, om än under andra omständigheter än vad vi hade väntat oss när vi lämnade Stockholm 10 timmar tidigare.