Om att vara papperslös -Del 4

Måndag morgon: The D-day. Dagen då det var dags att göra ett nytt försök med Guardia Civil. Denna gång fick maken pallra sig iväg själv då vi insåg att besöket med största säkerhet skulle ta mer än tio minuter och att barnen (och jag) hellre ville vara i poolen.

Mannen kom till polisstationen ca kl 11, anmälde sig i receptionen för att sen vänta på en tolk som efter en odefinierad "stund" kom och tog hans redogörelse. Tolken frågade om passen var stulna eller borttappade. "Stulna", svarade mannen. "Är du verkligen säker?" sa tolken varpå hon förklarade att om de var borttappade kunde processen ta ca 20 minuter men om de var stulna kunde det ta flera timmar. Hm.... Jag ska inte utveckla mina konspiratoriska svennebanan-tankar här denna gång.. Men nu var det ju tyvärr så att de med största sannolikhet var stulna, vilket vi också sagt till det svenska konsulatet, så det var ju bara att gilla läget. Tolken suckade, tog redogörelsen och försvann. Åter väntan. 

Efter ca 45 minuter visades han till slut in på ett kalt, kallt kontor där det fanns ett enkelt skrivbord med en dator i hörnet och högvis med papper, en besöksstol och en AC inställd på 18 (!) grader.  Polismannen läste hans redogörelse och suckade och pustade högljutt. Sen tog han ett annat papper, läste det, knappade lite på sin dator, tog en av buntarna papper och gick iväg. Om han jobbade med vårt ärende, något annat ärende eller helt enkelt gick och tog en fika är oklart. Men borta var han. Åter väntan.

Vända två: polismannen läste återigen igenom redogörelsen, scrollade fram och tillbaka med musen: frustade, suckade högljutt, knackade med fingrarna i bordet, visslade, och nynnade för att sedan ta papperet, gå in på kontoret bredvid och ringa ett telefonsamtal. Vem han ringde och varför förtäljer inte historien. Åter väntan.

Vända tre: polismannen kom återigen in i rummet, satte sig, tog upp den ena delen av redogörelsen för att sen se frågande ut. Han suckade, frustade, hummade och rafsade runt bland högarna med papper. "Madre Mia, Madre Mia" muttrade han och försvann ut igen för att leta efter del två i redogörelsen som han uppenbarligen lagt bort när han pratade i telefon. Åter väntan.

Vända fyra: polismannen kom tillbaka med rätt papper i handen, suckandes, pustandes, frustandes.. Han skrev och skrev på sin dator tills han plötsligt kom på att en av de buntar som låg på hans skrivbord akut måste byta rum. Han tog denna och gick ut. Varför just denna pappersbunt var tvungen att byta rum just då förtäljer inte historien. Åter väntan.

Vända fem: polismannen kom återigen tillbaka, började återigen knappa på sin dator för att bara någon minut senare bli hämtad av en annan polis. De gick iväg, men för att göra vad förtäljer inte historien. Åter väntan. 

Vända sex: Hör och häpna, men mellan alla avbrott och suckanden börjar polismannen bli klar och det är åter dags för tolken att göra entré. Men då hon inte kommer pronto mumlar och gruffar han uppenbart irriterat "Mujer.." Som att han själv var effektiviteten personifierad. 

Vända sju: tolken kommer till slut in på kontoret och tolkar polismannens anmälan i sin helhet, klagar på att rummet är kallt och pyser snabbt därifrån. Maken skriver ännu snabbare under och tro det eller ej men: Vår polisanmälan är klar!!!!!  Besöket har i sin helhet bara tagit +3 timmar. Bra jobbat! 

Vad vi andra gjorde under tiden?