Italien - Dag 3 del 2

Ok, så siktet var inställt på Ferrarimuseet i Maranello, en stad som verkligen andades Ferrarri. Det mesta handlade om Ferrarri där: själva fabriken, olika butiker, outleter och barer (som tex hette Warm-up), allt i Ferrarirött och i motorsportens anda. Ute på gatorna cruisade Ferrarris omkring och på parkeringen utanför museet försökte ungdomar sälja på oss turer med, tro det eller ej: En Ferrarri!

Museet var dock jättefint, det fanns många läckra bilar att se och utställningen kändes påkostad. 

Däremot så andades hela grejen försäljning: köpköpköp! Allt från hur butiken var placerad (alla var tvugna att gå igenom butiken för att komma till utställningen och för att komma ut ur museet) till priserna. Man kunde tex köpa en mutter från en Ferrarribil för 800 (!) euro och nån annan liten skruv för 500. En nyckelring kostade 100 euro, en liten skitbil (ca 10 cm) kostade 36 och 10 små klistermärken kostade 12. Vi köpte inget alls i ren protest även om vi gärna hade velat och drog vidare mot Modena. 

Väl framme hittade vi en grön, skuggig och central jättefin park där vi stannade för att rasta barnen medan männen traskade iväg för att köpa lite lekamligheter som vi sen intog i det fria. Ett par färdigmackor, croissanter och öl senare promenerade vi in mot centrum via stadens fina arkader, förbi många uteserveringar, torg och olika kyrkor. Vi valde till slut en av alla uteserveringar, beställde in en flaska prosecco och bara var. 

                                       

  

Men.. Tiden gick och det började bli kväll och det hade följaktligen börjat dra ihop sig till att åka till vårt privathyrda boende i Bologna... Resan skulle ta ca 34 minuter enligt kartan så vi tänkte att en timme borde räcka. Dessvärre kom vi iväg aningen sent men tänkte att vi ändå borde hinna. Vi hade ingen karta men väl några skärmdumpar så vi tyckte nog att vi were on the safe side. Vi sa hejdå till våra vänner som skulle dra sig tillbaka till Imola och vi drog iväg mot Bologna. 

Märk väl att detta var vår första gång i Italien, alltså första gången på de italienska vägarna med vad det innebär och vi hade alltså en skruttpunto med leksaksmotor. Första reflektionen var att vi fick åka sjukt länge för att ens komma ut på motorvägen. Helt galet långt och det kändes dessutom som vi åkte åt helt fel håll, men nåväl, vi kom till slut ut på motorvägen. Väl ute på A1:an så gick det ju ändå rätt bra. Vi åkte förbi den första avfarten mot Bologna eftersom vi skulle ta den andra, eller hade vi missat någon? Hur var det nu? När vi åkte av vid en servicestation visade det sig att vi kört för långt och var tvungen att åka mot Firenze för att vända. Å nej! Det skulle enligt uppgift vara ca 10 km åt ena hållet innan man kunde vända. Yeah, right. Det var 2,5 mil och nej, vi hade inte en enda chans att vara i tid. Frenetiskt mejlade jag ägaren till lägenheten och uppdaterade oss. Nu är vi här, vi råkade köra fel, vi måste vända, ring gärna oss, vet inte när vi kommer, nu har vi vänt, borde vara framme snart.. etc. Ja ni fattar ju. Katastrof! En timme och tio minuter efter utsatt tid svängde vi in på rätt gata, parkerade och tittade upp mot huset. Beckmörkt på gatan och beckmörkt i huset. Kändes ju inte superduperbra. Att vi inte hört ett knyst från lägenhetsägaren ang att vi var sena förstärkte helt klart den ödesmättade känslan.

Maken gick ändå ut och började skrika och gorma upp mot de öppna fönstren för att sen trycka på typ allas porttelefoner, kl 22.15 en måndag kväl.. (Jag och barnen satt och skämdes i bilen). En skitsur gubbe tittade ut från en balkong och började skälla. Maken försökte förklara lite på halvkass spanska (=helkass italienska) och mot alla odds öppnade mannen till slut grinden och ytterdörren. Maken tänkte att surgubben möjligen kunde veta vem som hyr ut lägenheter i huset och ev hade ett telefonnummer vi kunde ringa. Efter den ena utskällningen efter den andra visade det sig att lägenheten surgubben befann sig i var den vi skulle hyra!!! Det komplicerade ju det hela. Han var verkligen skitsur, pekade på klockan och skrek: Forza, Forza! Och pointade maken i bröstet med pekfingret stenhårt. Jag skrev ett superduperförlåt på Google translate men han kollade knappt på det. Vi försökte bara överleva stunden och satt snällt på sängkanten medan gubben skrev på några papper. Historien skulle kunnas göra jättelång men kontentan var att vi förvisso blev sena till boendet, men till slut ändå fick komma in, om än på nåder och under ett antal serverade glåpord.