Vi började med det sedvanliga turistinformationsbesöket, fick en karta och började traska. Vi hade några mål för dagen: Piazza Maggiore, Torre degli Asignelli, vi ville strosa runt lite bland gränderna och torgen, gå in i Basilica di San Petronio, äta god glass och åka turistfällan nummer ett: tufftufftåget. Men vi hade också en tid att passa - våra Imolavänner skulle komma på besök kl 18.30 och jag hade lovat att maten skulle vara klar då. Finn ett fel.
Men, lite halvstrukturerade för en gångs skull, hade vi tidigt checkat av Piazza Maggiore och vi började traska iväg mot det högre av de enda lutande tornen i Italien (uppenbarligen är det lutande tornet i Pisa "bara" ett klocktorn). Tornet Asignelli har en betydligt blygsammare lutning än det mindre tornet Torre Garisenda men reser sig imponerande 98 meter, mer eller mindre rakt, upp i luften. Det har 498 trappsteg upp och tro det eller ej men det har också 498 trappsteg ner.
De första ca 10 meterna var mörka och trånga och då kände min lite klaustrofobiska ådra intuitivt att det inte skulle funka. När vi kom till snubben mitt i trappan (för ja, det satt en snubbe i en insprängd liten glugg i trappan och tog betalt) hade jag bestämt mig: jag skulle inte gå upp. Besviken, men övertygad om att det var rätt beslut sa jag till honom att jag bara ville kolla lite uppåt, om alla trappor såg likadana ut hela vägen och förklarade varför jag undrade. "Nej, nej" sa han. "Det är rymligt och luftigt där uppe" och han sa att jag absolut skulle klara det. Jag behövde inte ens betala. Mhm.. Det såg ändå rätt överkomligt ut när man kollade uppåt. Jag kände att om jag bara bestämde mig och höll överjaget i ett riktigt snävt koppel så skulle det gå. Och det gick bra! Även om det bokstavligen bara rann om en när man kom upp ca 10-15 minuter senare så var det SÅ värt det.
Ok, check! Nu var det glass som stod på agendan. Precis utanför tornet fanns en glassbutik - väldigt strategiskt.. Även denna glass var helt magisk! En rolig sak var att maken valde före mig, jag stod i min egna värld och försökte välja tre kulor av typ hundra (ett omöjligt uppdrag) men helt plötsligt var det min tur och jag beställde varpå tjejen i kassan säger: "The same as him, then?" Jag och maken hade alltså helt oberoende av varandra lyckats beställa exakt likadana glassar av detta gigantiska utbud. Och vi tycker inte lika om nåt annars. Nånsin.
Efter glassen var det tuftufftågets tur. Det skulle avgå kl 16.05 och skulle ta en timme så vi tyckte att det var en match made in heaven att hinna med detta, hinna besöka storkyrkan, handla, hinna hem, duscha och laga mat för att ha gäster kl 18.30. Hmm..
Tufftufftåget var iallafall en väldigt speciell upplevelse. Guiden pratade brittisk engelska, fast med italiensk brytning och dessutom läspade hon. Vi hörde inte jättemycket och man kan väl inte påstå att alla i familjen uppskattade turen supermycket. En gång uppfattade jag det som att de hittat ett gammalt askfat (ashtray) vid ett torg. Jag fick dock inte ihop det med universitetet från 1080, munkarna och diverse andra saker hon pratade om, så jag vände mig frågande till maken som sa att hon hade sagt askträd, "ashtree".
Nåväl, vi tuffade på och rätt som det var började stigningen. Vi åkte uppför superbranta backar och den lilla motorn på det lilla tufftufftåget kved lika mycket som Punton på A:1:an. Men upp kom vi till slut och det visade sig att vi skulle till Santuario Madonna di San Luca, dit stadens alla arkader sökte sig. Det ironiska i det hela hela var att vi sett ett upplyst "slott" flera gånger uppe på ett berg när vi åkt på motorvägen och maken hade uttryckligen sagt att han undrade vad det var och att det vore roligt att åka dit. Och nu satt vi alltså där.
Ferrarimuseet vs San Petronio 1-1.
När vi sen kom hem till vår lägenhet hade vi exakt fyra minuter på oss till utsatt tid. Ok, duschen fick bli senare och vi hoppades att de inte skulle vara så hungriga. Och OM de var sena, skulle det verkligen inte göra nåt. Fyra minuter senare, exakt, ringde det på dörren... Men, men efter lite bubbel, snacks, ett strömavbrott och lite uppdateringar om våra respektive äventyr under veckan åt vi mat som blev godare än förväntat och vi drog oss åter ner mot centrum för en sista, himmelsk glass.
Italienveckan började närma sig sitt slut och det var dags att säga arrivederci till våra kära vänner och dra oss hemåt för att packa (och duscha).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar