Vi trivs ju väldigt bra i vårt område men samtidigt bor vi på en extremt liten yta och skulle gärna vilja ha större. Så man går där och tittar och drömmer - men vi har våra krav: Det måste vara i samma område (urbanización) och det måste vara två sovrum, gärna fönster åt två håll och inte så inklämt läge.
Rätt var det var en kväll så sa min man: Det finns ett radhus ute för 55.000 Euro. "Vaa?" Det var ju sjukt billigt, varför? Det visade sig att det var Solvia som sålde huset, ett bankåtertag, och att det var helt tömt på möbler, vitvaror och bilderna som var utlagda var förfärligt sorgliga. Men, eftersom vi kunde lista ut exakt var det låg, ringde vi och bad om en visning. Sagt och gjort.
Vi skulle ses kl 11 någon dag senare och svenskar som vi är stod vi snällt och väntade kl 11.00. Ingen kom. När klockan var 11.20 ringde vi, fick inte tag på någon men strax efter ringde någon upp och sa att de skulle komma om 20 minuter. Vid det laget hade vi stått ute i stekande sol i typ 40 minuter och vi insåg att vi skulle hinna gå hem, äta frukost och dricka kaffe innan mäklaren skulle komma. Så det gjorde vi.
Efter ca 20 minuter började vi gå tillbaka (huset låg alltså bokstavligen två minuters gångväg från vår lgh) och på väg tillbaka hörde vi att grannen snett mitt emot var norska så vi passade på att fråga henne lite om området och det verkade lugnt, många semesterbostäder. Vi gick så småningom bort till huset igen, kikade in genom fönstren och kände på dörren..... som var öppen!! Whaat? Jag och äldre sonen, som är de lite fegare i familjen, stannade utanför men maken och yngsta sonen gick utan några betänkligheter in.
Men.. det dök inte upp någon mäklare så efter att de hade tittat runt lite snabbt gick vi bort och pratade med norskan igen men då äntligen ringde telefonen och det var mäklaren den här gången. Han sa på knackig engelska att han var på väg, men hittade inte... kunde vi hämta honom? Ehh.. nja. För det första hade vi ingen bil vid tillfället och för det andra så är det väl en rätt konstig grej att mäklaren som ska visa huset inte hittar dit och ringer spekulanterna för att bli hämtad? Min man förklarade vägen för honom och insåg att det skulle nog ta minst en halvtimme till innan han skulle dyka upp.
Men då hade vi för länge sen tröttnat på honom och sa att eftersom huset ändå är öppet (!) så tänkte vi gå in nu, han får komma när han kommer. Sagt och gjort, vi gick in - det kändes dock lite kymigt- och tittade. Förutom alla döda kackerlackor och att det var helt tomt på möbler, inredning och vitvaror så var huset riktigt fint. Bra planerat och i fint skick. Men.. det skulle ju fortfarande behövas en hel del pengar till renovering, möbler etc.
Efter ytterligare någon halvtimme dök mäklaren upp, svettig och dan. Han verkade inte veta så mycket om lägenheten, varken om kostnader, avstängda abonnemang eller presumtiva skulder. Vi tackade snällt för "visningen" och gick hem.
Efter detta gick hjärnan på högvarv i några dagar. Huset hade fördelar: Det hade två sovrum, takterrass, bra planering, det var i bra skick och låg i samma område. Men nackdelarna var flera: Norrläge, uteplats i markplan (är inte så sugen på det) och eftersom huset var tömt, el och vatten avstängt och mätarna borttagna skulle slutnotan ändå hamna på rätt mycket innan allt var i ordning. Det som ändå avgjorde att vi inte valde det huset var läget. Det låg väldigt inklämt, grannar på båda sidorna, fönster åt bara ett håll (norr) och bara en liten smal gångväg fanns mellan det här huset och huset som låg mitt emot. Och där satt ungdomar ute på terassen och rökte och spelade klassisk musik på högsta volym. Så, näe. Vi fick fortsätta drömma helt enkelt. Men.. vi hade iallafall fått en glimt av ett hus i området och ännu en härlig mäklar-upplevelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar