Vi som lagt oss till med riktiga semestervanor fick nu lov att ställa klockan på 9.00 (hemska tanke) för att hinna packa ihop alla grejer och vara på Ducatimuseet kl 11.00. Ducati tar nämligen bara in folk på guidade turer och tur nog hade vi fått plats trots att vi ringde och bokade dagen innan.
Museet var betydligt mindre än Ferrarrimuseet men också intressantare, förmodligen på grund av det personliga intrycket och guidningen. Vi var ca 15 personer i gruppen och guiden var en gullig, duktig italiensk tjej som tog sig tid att svara på mer eller mindre begåvade frågor och som tack och lov varken läspade eller försökte sig på brittisk accent. Undrar ni vad jag menar med det, kolla Italien - Dag 7.
Turen guidades också kronologiskt så man fick en bra överblick över Ducatis historia. Motorcykeln på den översta bilden till vänster är Ducatis första, årsmodell 1946. Den hade 1 liters bensintank, kunde köra 50 km/h och man kom ca 9 km på tanken. Man kan säga att det har hänt en hel del på ca 60 år! Bilden uppe till höger är också en tidig modell men som imponerande nog vann 46 världsmästerskap! Säg den motorcykel som kan åstadkomma det idag! Den tredje motorcykeln från vänster i mittenbilden är den modell av superbikes som används idag och det var även den modellen man körde med i Imola när vi var där.
Museet hade fått flera utmärkelser och trots att jag dessvärre är tämligen ointresserad av motorsport kan jag ändå förstå det. Det var trevligt, snyggt designat, guidningen adekvat och lagom lång (ca 40 minuter) och det explicita kommersiella intrycket som vi fick hos Ferrarri uteblev helt eftersom den lilla butik som fanns var stängd, trots att den på papper egentligen skulle hålla öppet.
Efter ännu en informationsspäckad, motorinspirerad upplevelse inmundigades den sista pastarätten i Italien för denna gång, och även om den intogs på ett simpelt café strax innan stängningsdags och var en "vanlig" pennerätt så smakade även den fantastiskt. Italienarna kan verkligen det där med pasta.
Ang Bolognas flygplats kan det sägas att den är skittråkig. Trång, rörig och allmänt boring. Men, tre saker bör nämnas som var till Bolognas fördel: de hade en "Kiss & Fly" -parkering (gratis) där man en kort stund fick vinka av de sina, deras Wi-Fi var inte tidsbegränsat och de hade en familjegenväg (för familjer med barn under sex år) så man kunde bara glida förbi köerna och säkerhetskontrollen. Tummen upp för det!
När vi sen, efter en 45 minuters försening med flyget (så vi återigen missade tillfället åka med den beryktade Torrevieja-bussen), och efter två timmar på flyget satt i taxin på väg hem infann sig den där glada, sprittande känslan: Hemlängtan! Vi skulle strax vara hemma i Torre igen! Viva Espana!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar