Från Barcelona till Valencia

Då hade det blivit dags att lämna Barcelona för denna gång och efter någon spenderad morgontimme i hotell-poolen på taket, insupandes utsikten och Barcelona-luften för denna gång, packade vi in våra många väskor och åkte iväg. 

Apropå det där med många väskor: Jag hade medvetet packat två små kabinväskor med det vi skulle klara oss på i Barcelona och Valencia för att slippa packa upp, packa om, packa upp och packa ner hela tiden, men min kära make VÄGRADE lämna nåt i bilen (förutom den gula plastbollen förstås) så vi kom alltså in på hotellet i Barcelona med en bokning på tre nätter med två stoooora resväskor, fyra kabinväskor, en vuxenryggsäck, en barnryggsäck och en fru-väska. Således rätt mycket packning för tre dagar och hotellpersonalen tittade förundrat både när vi kom och gick. 

Hursomhelst, när vi väl åkte från Barcelona valde vi att ta småvägarna till Sitges och även om det tog överdrivet lång tid i relation till den tillryggalagda sträckan så var det SÅ värt det! Fantastiska serpentinvägar med mirador-stopp här och var. Bilden nedan är mot inloppet till Sitges.

Dessvärre lät inte bilens bromsar så där överdrivet bra och min man, som för övrigt är rätt duktig med det mesta, konstaterade att en liten fillifjuck (eller vad det nu heter) var slut och nu var det "metal-to-metal", som han förklarade det för bilfirman, som låg och stötte, blötte och nötte mot varandra när vi bromsade, något man gjorde en hel del på de där småvägarna. 

Vi hade ju förvisso hört det där illavarslande ljudet innan också men när man körde någon kilometer hit och dit i stadstrafik lät det inte så farligt, men när man sen insåg att man hade ca 40-50 mils körning framför sig så kändes ljudet halvbra. Därför ringde mannen GoldCar, denna omstridda biluthyrare, och bad om bilbyte. Lunchstopppet var ändå planerat till Tarragona och där vid flygplatsen blev vi erbjudna att byta bil. Det är väl inte drömscenariot på semestern att byta bad mot bilbyte men å andra sidan är väl inte en bil med strejkande bromsar det heller, varför vi ändå valde att byta bil.

Efter en lätt lunch i Tarragona uppe vid det nationella arkeologiska museet, i de gamla (och tokheta) stadsdelarna, åkte vi till flygplatsen som inte var jättestor. 

Alltså, vi har varit på små flygplatser: Skavsta är en, Modlin i Warsawa är en annan, Kaunas i Litauen ytterligare en och denna lilla plutte-dutt-flygplats, Reus i Tarragona, kvalade helt och hållet in. Det var ju inte överdrivet mycket folk där heller som ni ser...

Men efter någon timma var vi ändå till slut redo att åka vidare i detta lilla vrålåk.. 

Den hade dock bara gått 300 mil så vi misstänkte väl ändå att den skulle fungera bättre än åket innan.. Nu var kosan styrd mod Valencia med ett försenat badstopp och siktet ställdes in på Peñiscola.

På väg dit ringde de från hotellet och undrade OM vi skulle komma, NÄR vi skulle komma och hur gamla våra barn var. Lite märkligt tyckte vi att detta var och snart skulle det visa sig varför....

Nedan några bilder från Peñiscola, som för övrigt var väldigt turistigt och långgrunt - en kombination bland många här i Spanien..