Utflykt till La Manga

När jag nu tittar ut genom fönstret singlar stora snöflingor sakta ner på den vita marken utanför mitt fönster. Det är mitten av januari och jag längtar redan. Till sommaren, till Spanien, till Torrevieja och lägenheten. Till balkongen, stränderna, havet, den goda maten och det goda vinet. Jag insåg för länge sen att jag är en usel bloggare med noll kontinuitet - men som min man sa i somras när jag beklagade mig gällande att jag inte hade någon lust att skriva: Det är väl bättre att uppleva semestern fri jämfört med att känna ett tvingande behov av att dokumentera den? Sant! Och nu, ett halvår senare, kom skrivlustan åter över mig, lite försiktigt precis som snöflingorna utanför fönstret. Men bättre sent än aldrig, eller hur?

Som jag tidigare nämnt hamnade vi för några år sedan i San Pedro del Pinatar istället för i La Manga. Det visade sig vara en trevlig felkörning och vi har, som sagt, återkommit dit varje år. Men nyfikenheten kvarstod: Hur är egentligen La Manga? När vi efter några dagar av ihärdigt fixande i lägenheten dessutom hade tröttnat på att montera IKEA-möbler begav vi oss iväg. En sen eftermiddag i juli åkte vi - med kylväskan och strandleksakerna i högsta hugg. Och åkte. Och åkte.....och åkte... Vi åkte förbi San Pedro del Pinatar och vi åkte förbi San Javier. Vi åkte förbi den ena lilla sömniga byn efter den andra men när tålamodet började tryta på allvar kom vi till slut fram.

Är det här La Manga, tänkte vi. Vilket trist ställe! Bara en massa upphostade höga turistkomplex, stora hotell och affärsstråk. Men vi hade läst att landtungan skulle vara två mil lång och resonerade som så att hade vi nu redan suttit i bilen väldigt länge kunde vi väl gärna sitta lite till. Så vi åkte på. Och visst, det blev finare och finare. Stränderna började komma och landtungan blev smalare och smalare. Men då kommer ju den svåraste biten. Vid vilken av alla dessa stränder/stopp ska vi stanna?

-Här! säger någon i bilen.

-Njaaa.. ser det inte lite bättre ut där framme? svarar någon.

-Nej, stanna, dit måste vi!

-Eller vänta, där framme då?

Som ni säkert förstår så fortsatte resan. Självklart ser ingen strand vi åkte förbi lika fin ut som den "där framme". Vi hamnade alltså längst ut på landtungan och där vägen tog slut stannade vi.Väl framme så fann vi detta.

Vi var alltså ensamma på en hel udde med noll personer i sikte. Vi tog fram matväskan, hittade en bra matplats och dukade upp. Känslan av att sitta helt ensamma härute var lika surrealistisk som underbar. Men efter att ha ätit, vilat, plockat snäckor och badat en stund kände vi att vi ändå måste utforska de "riktiga" stränderna. Tur nog behövde vi inte armbåga oss fram där heller.

Som ni säkert förstår så om man har solen i ryggen och vinden emot sig på den ena sidan av landtungan...

 ...har man lä och solen i ansiktet på den andra sidan. Och det tar dig ca två minuter att byta strand.

På hemvägen tog vi dock motorvägen och betalade gladeligen vägtullen för att snabbt komma hem. Även om vägen dit kändes som en evighet var själva utflyktsmålet trevligt och annorlunda. Ni som inte har varit på La Manga - åk! Det är väl värt ett besök, men planera för en heldag. Det tänker vi göra nästa gång!