Om bristande språkkunskaper och min fina granne Hortenzia

Innan det var dags att åka hem skulle den nyinköpta kylen rensas. Och där fanns en hel del vi inte hunnit äta: En flaska vitt, ett paket gambas, vitlök, majonnäs och citron. Som den goda granne man gärna vill vara tänkte jag knacka på hos min spanska granne och fråga om hon ville adoptera maten.

Frågan var ju bara hur man kommunicerar det när man inte kan spanska.. "Det får bli som det blir" tänkte jag och knackade på. Hon öppnade, jag svamlade något på engelska om att vi skulle åka hem strax och att hon gärna fick maten jag hade med mig varpå hon svarade en mängd ord på spanska i rask takt som jag inte förstod något av. Jag ryckte på axlarna och sa "no hablar español", varpå hon ryckte på axlarna och svarade "Yo no hablo ingles". Sen fortsatte jag prata engelska och hon fortsatte prata spanska.

Till slut, när vi båda började se lite uppgivna ut, sa hon något som jag faktiskt förstod: Hon skulle ringa till sin dotter som pratade bra engelska. Bra tänkt! Sagt och gjort, hon ringde och dottern fick medla. Det första dottern sa var dock något som verkligen fick mig att fundera på vad för intryck hon hade av svenskar eller turister i största allmänhet:

- Vad vill du ha av min mamma? Vad vill du att hon ska göra för dig?

Bestört förklarar jag att jag inte vill ha någonting alls! Jag ville ju bara att den goda maten skulle komma till användning! Efter att detta retts ut började vi byta namn och nummer och mejladresser och Hortenzia undrade om vi kommer tillbaka snart, jag förklarade läget och hon sa att hon skulle hålla lite koll på lägenheten och höra av sig om hon såg något skumt. Sen fick jag både kramar och kindpussar och önskningar om en trevlig resa hem. 

Jag insåg i detta ögonblick hur otroligt begränsad man är utan språk. Och jag började fundera på hur Hortenzia ser på saken. Hur många turister ser inte hon varje dag? Hur många i området är inte icke-residenta? Jag förstår verkligen om hon tröttnar på alla nya ansikten, alla tomma lägenheter och alla som inte kan prata spanska - men ändå är hon så trevlig och gullig. Min fina granne Hortenzia!

Med ens kände jag mig rätt nonchalant som köper lägenhet i Spanien utan att kunna språket. Jag vill inte bli en turist som kommer och suger det bästa ur Spanien men dissar befolkningen och språket. Ambitionen är att bli så spansk jag bara kan (vilket i och för sig förmodligen inte är jättemycket med tanke på svennebananblodet som rinner i mina ådror, men i alla fall. Jag vill!).

Summa summarum: Jag måste verkligen lära mig spanska. Jag kommer att skämmas ögonen ur mig om jag inte åtminstone kan säga de enklaste fraserna nästa gång jag kommer ner.

Basta!

Bilder

Hur stressigt det än blev på slutet och hur mycket vi än städade så ser det ju i alla fall lugnt och harmoniskt ut på bilderna tycker jag

 

    Innergården

  

Framsidan 

 

 

Balkongen 

 

 

Ett av tre poolområden  

  

Ett annat poolområde

 

 

 

Uttrycket Svennebanan

Jag skrev i min presentation att uttrycket svennebanan inte används oreflekterat och kanske är det nu på sin plats att problematisera begreppet innan bloggen snart går ner i viloläge under vintern. Men vad representerar då begreppet svennebanan? Om man kollar på Slangopedia.se står det så här:

En vidare påbyggnad av "svenne", med lite mer betoning på att denne/dessa helylle, präktiga, tråkiga, medelmåttiga och trångtänkta typ av personligheter med anknytning till Sverige också är förbannat töntiga.

Men om man sen googlar begreppet ser man att det används på en mängd olika sätt. Någon uppfattar det ungefär som ordet white trash, här i bemärkelsen lägre samhällsklass utan utbildning, dålig ekonomi etc. Andra associerar svennebanan med ”chartersemester och bli asfull, finlandsfärja, pommes och bea..” som någon skrev i ett forum.

Promoe har skrivit en låt som heter just Svennebanan och som jag egentligen hade tänkt länka till. Men då hans syn av svennebanan ligger långt ifrån hur jag använder ordet kommer jag inte att göra det. Blir ni ändå nyfikna och inte har sett videon, och/eller vill fördjupa er i texten, kolla här:

http://www.youtube.com/watch?v=FEPZ3HwOgbY

 

http://www.lyricsreg.com/lyrics/promoe/Svennebanan/

Enligt Wikipedia.org skrevs låten av "helnykteristen Promoe efter en semester i Thailand, som en reaktion på medelsvenssons törst efter alkohol och i allmänhet tarvliga beteende." För mig är den här låten patetisk. Eller kanske snarare låtens innehåll. Den är smart skriven, provocerande tillika fyndig, men i kombination med videon blir jag mest beklämd. Åsikterna om låten är många. Vissa menar att Promoe befäster arbetarklassens dåliga attribut medan Promoe själv verkar anse att det inte är arbetarklassen, utan snarare en dålig majoritetskultur han lyfter fram.

Hur det än är med det: Det här är inte Svennebanan för mig. Kanske är det en generationsfråga? Inte för att jag är lastgammal själv men min uppfattning är, efter att ha googlat runt angående begreppet, att det främst är den yngre generationen som tycker att svennebanan har en klar negativ klang och att det handlar om fyllehundar och sviniga människor i största allmänhet.

I en radiodokumentär som heter Svennebanan – om att vara normal eller inte problematiserar Anneli Abrahamsson begreppet normalitet. Hon åker bland annat till Ullared, det hon kallar normalitetens Mekka. Länken till dokumentären finns här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=2804551

I programmet, som inte handlar om fyllesvin eller respektlösa människor, sägs det bland annat att uttrycket svennebanan är ett hippare uttryck för, och som i princip ersatt, begreppet medelsvensson. Där nämns också en outtalad praxis om en kärnfamilj. Och det är väl här någonstans jag börjar känna igen mig.

Jag är gift, har två barn, två bilar, haft två sommarstugor och hund och katt. Jag är högskoleutbildad, fast anställd inom skolvärldens privata sektor och precis så där ”lagom” som svennebananuttrycket är för mig. Jag åker inte på Finlandsfärjor för att supa, har aldrig varit i Thailand, åker sällan på charterresor och det var väldigt länge sen jag var riktigt full. Jag försöker vinnlägga mig om att uppföra mig, visa hänsyn och respektera alla människor oavsett bakgrund eller åsikter. Jag köpte hellre en lägenhet i soliga Spanien istället för att brottas med grizzlybjörnar i Alaska, åka på tornadojakt i USA eller på rundtur i Tjernobyl och jag äter hellre tapas i Torrevieja än stekta insekter i Afrika.

 

Och det är svennebanan för mig.

 

Hur gick det nu med Reliable Clima?

Vi hade uttryckligen sagt till dem att vi behövde åka senast kl 16.00 från lägenheten för att hinna till flygplatsen. "Inga problem!" Men 15.15 såg hela lägenheten ut som balkongen ser ut på bilden.

 

Den ångesten vi hade då var inte att leka med. Vi kunde ju knappast åka utan att de fick installera klart, men vi kunde ju inte heller riskera att missa planet. Vi skulle dessutom efter att de var klara städa av det sista i lägenheten, sätta upp tavlor på väggarna och ta lite kort ifall någon skulle vilja hyra lägenheten under vintern. Alla vi fyra därinne - dem och vi - sprang omkring som yra höns och stressade.

Klockan 15.55 var de klara och jag och mannen toksprang fram och tillbaka, upp och ner, borrade upp med tavlor, svabbade av golven, sprang in och ut med packning och sopor och 16.35 slängde vi oss svettiga och med magont in i bilen mot Alicante. Skulle vi hinna till flygplatsen så berodde det enbart på trafiken och på hur lång tid det skulle ta att lämna hyrbilen. Men som tur var: Trafiken var lugn, det var bara att glida in och lämna nycklarna och vi hann till och med ta en kaffe! (Vilket i och för sig berodde på att planet var försenat, men i alla fall..)

Vi backar bandet del 2

Ok, så nu skulle det alltså bli av. Spännande! Handpenningskontraktet skickades upp, skrevs under och skickades ner igen. Vi satte över handpenningen och undrade vad vi egentligen gett oss in på.

Dessutom hade Björn på Scandinavian Management sagt oss att de inskrivna villkoren kunde mäklaren i princip skita i att åtgärda om han kände för det. Om det skulle hända kunde vi stämma honom och inleda en rättslig process, en idé vi inte var jättetända på. Så vi fick väl helt enkelt hoppas att han gjorde det han lovat. Men eftersom det samlade intrycket av mäklaren inte var helt hundra pratade vi med en bekant i Torrevieja om att hon skulle besiktiga lägenheten innan vi betalade och skrev på det sista.

Men veckorna gick och vår bekant åkte på semester. En kväll fick vi ett långt översatt mejl från mäklaren via Scandinavian Management. Han skrev att han vänligt men bestämt önskade att affären skulle bli av snabbt då ägaren (irländaren med bristande städkunskaper) snart skulle resa utomlands och ville avsluta affären snarast. Mäklaren skickade med 30 (!) bilagor med kort som han tagit på lägenheten ur alla möjliga och omöjliga vinklar för att visa att han gjort det han åtagit sig. Och visst kände man ett mått av ömhet för den stackars mäklaren i den stunden. Det kanske var så som vi hade fått hintat för oss tidigare att irländaren varit otroligt "på" och pressat honom och kanske hade han bara försökt göra det bästa av situationen. Eller inte. Det får vi aldrig veta. Lika lite som vem av dem som snodde vårt kylskåp. För nog känns det som att det är dessa herrar som är de starkaste kandidaterna.

Hursomhelst: Eftersom vi innan varit tveksamma till att jobben överhuvudtaget skulle utföras kände vi efter dessa 30 kort att vi kunde göra affär utan en okulär besiktning på plats. En tid hos Notarius Publicus bokades och affären avslutades via fullmakt hos Scandinavian Management en solig fredag eftermiddag i slutet av augusti 2013.

Helt plötsligt var vi lyckliga ägare till en lägenhet i Spanien!

Vi backar bandet del 1

Som sagt: Vi backar bandet tillbaka till efter visningen med Grupo Terramar. Mäklaren var väldigt tydlig med att han inte skulle pruta en spänn. Vi mejlade honom dagen efter visningen och sa att vi kunde tänka oss att betala utsatt pris men att vi önskade få en security grill insatt i dörren inkluderat i priset. Detta uppskattades inte av mäklaren som helt plötsligt inte ville sälja till oss utan till "någon" han skulle visa lägenheten för under lördagen. Denne "någon" hade dessutom pengarna kontant så det var mycket enklare för mäklaren att sälja till denne.

Medan helgen släpade sig fram undrade vi: Finns denne "någon" på riktigt? Eller är det ett spel för galleriet? Vill han stressa oss? Vi fick i sammanhanget också höra att vi kunde "reservera" lägenheten genom att sätta in 10% av köpeskillingen rätt in på mäklarfirmans konto, utan kvitto. Då kunde han tänka sig att hålla den till oss. Någonstans här tröttnade vi på honom och mejlade att det kunde han fetglömma. Hur tänkte han? Trodde han att vi är dumma i hela huvudet, på riktigt? Varför skulle vi sätta in tiotusentals kronor på ett spanskt konto utan att få något slags kvitto?

Så vi sa helt enkelt att han fick höra av sig till vårt juridiska ombud efter helgen om lägenheten fanns kvar. Tack och hej. Det visade sig senare att denne "någon" med en massa cash på fickan inte hade köpt lägenheten (surprise!) och att den fanns kvar på måndag morgon. När vi landade i Sverige senare den dagen fick vi höra att mäklaren dessutom kontaktat Scandinavian Management angående köpet. Ser man på!

Men någon security grill var det inte tal om och vi kände väl att vi verkligen gillade lägenheten och insåg att det var ett bra pris och om vi inte skulle hugga den då var det bara en tidsfråga innan någon annan skulle göra det. Sagt och gjort. Dock sa mäklaren på visningen att vissa saker i lägenheten skulle åtgärdas innan tillträde: Fixa tre trasiga trappsteg, flytta upp tvättmaskinen från köket till badrummet, åtgärda några trasiga vägguttag samt slipa till fönsterluckorna så de kunde stängas ordentligt. Det här var inget vi bad om på visningen utan det var han som orerade om att det skulle göras. Men när vi sen sa att det skulle skrivas in i handpenningskontraktet fick han, enligt tolken, ett smärre vredesutbrott, och det var återigen inte säkert om vi skulle få köpa den.

Det blev många turer fram och tillbaka och veckorna gick.

En dag på jobbet gick jag in på deras hemsida för att kolla på lägenheten och då var den borta. "Skumt", tänkte jag. Ofta ligger ju lägenheter kvar på mäklarsidor som har varit sålda i månader, varför skulle han ta bort vår innan något är påskrivet eller betalat? Lite oroad mejlade jag tolken och frågade om den fanns kvar. Hon svarade:

Hello.

It is not sold yet, it is actually put on hold and "reserved".... for an nice Swedish couple with two lovely kids ;-)
XXX made up the compra-venta contract with all extra stipulations as asked, he will send all documents required as well. He is in contact with Carlota and Ana from your legal office.

Greetings, XXX

 

Och det var här vi insåg att vi skulle bli med lägenhet i Torrevieja.

Om frukost, städning och AC

Jag tänker inte ingående beskriva hur skitig och sunkig lägenheten var. Men tro mig, den var skitig. Som någon skrev på Spanienforum: Man får vad man betalar för. Och det är sant, vi betalade inte så mycket för vår lägenhet så städning, småfix och inköp hade vi räknat med. Men ok, ett inbrott innan vi hade kommit till lägenheten för första gången fanns inte med i kalkylen.

Sålunda blev en ny kyl och frys vårt första inköp. Dessvärre måste ju en kompressor vila ett par timmar innan kylan kan dras igång så vi kunde fortfarande inte handla kylvaror. Frukosten dagen efter bestod av baguette utan smör, melon och pulverkaffe. Mums! Men utöver städningen, som alltså tog fem dagar, fungerade det mesta. Min händiga man fixade till det som behövde fixas och i övrigt funkade allt - tvättmaskin, varmvattenberedare, TV etc. Skönt! Och till dag 2 (när vi hade kylvaror) hade frukosten avancerat till detta. Alltid nåt!

Efter denna frukost kom Reliable-Clima på besök för offert gällande AC. Killen gav ett sjukt seriöst intryck, var jättetrevlig och rakt på sak. Han hade utskrifter på engelska med sig över olika erbjudanden och information om olika AC-aggregat och bilder på tidigare installationer på en iPad mini. Deras erbjudande var dessutom betydligt billigare än den andra offerten vi hade fått in så det var inte så mycket att snacka om. Två AC och ett enklare rör-jobb bokades in till måndagen, alltså vår avresedag.

Än så länge var vi lyckligt ovetande om vad det beslutet skulle innebära...

Från dyr lunch till inbrott

Ok, vi landade alltså i torsdags och innan vi kunde komma till vår nya lägenhet hade vi ett bankstopp på Caja Murcia i Gran Alacant att göra samt hämta nycklarna hos Scandinavian Management.

Eftersom vi körde av vid helt fel avfart hamnade vi inte hos den svensktalande bankmannen utan in the middle of nowhere, mellan St. Pola och Gran Alacant. För att göra en lång historia kort så kan det sägas att lunchen blev dyr. Jättedyr. Men ok, vi blev mätta och kunde åka vidare. Och utsikten från restaurangen var det ju i alla fall inget fel på.

Med lite mat i magen hittade vi till slut banken och åkte vidare mot Torrevieja och Scandinavian Management. Vi fick nycklarna av Carlota och åkte till lägenheten. Nu var det rätt spännande och alla obesvarade frågor malde: Finns lägenheten? Tänk om det bor någon där? Tänk om den har värsta vattenskadan? Vägglöss? Tänk om det är värsta skitområdet?  Kriminella grannar?

Det var väl såna mindre uppbyggande tankar vi umgicks med när vi stod här utanför dörren och öppnade..

 

 

Till slut öppnades dörren... och vi välkomnades av vår nya lägenhet i Calas Blancas, Torrevieja!

Vi gick nyfiket omkring och insöp atmosfären, lägenheten, klämde och kände. "Var det så här den såg ut? Oj, vad skitigt det var!" Efter en stund frågar min man:

 

-Du, var är kylen? Och micron? Och det tredje låset i dörren?

 

Och mycket riktigt. Vi hade haft inbrott. Någon med tillgång till nycklar hade tyckt att den hade mer rätt till våra vitvaror än vi och helt sonika tagit dem. Och låset förstås. Jag antar att denne någon tyckte att just det låset skulle passa mycket så bättre i någon annans dörr. Jaha, ser man på..

 

Välkommen till Spanien!

 

 

Från en dimma till en annan

Så här vackert var det tidigt i torsdags morse när vi lyfte från dimman på Skavsta för att gå in i den mer symboliska dimman i Torrevieja - slavlägerdimman.

Jag tror att både jag och min man någonstans hade en naiv men rätt skön föreställning om att, utöver det som behövde göras, också hinna ta en strandpromenad i lugn och ro utan:

-Pappa, kan vi få åka den där bilen?

-Mamma, kan vi köpa godis?

-Pappa, ska vi gå till tivolit snart?

-Mamma, kan vi gå till tivolit nuuu?

Eller kanske att äta en bit mat utan:

-Pappa, jag är bajsnödig!

-Mamma, kan vi få glass?

-Ska vi gå snart?

-Kan vi gå nuuuu?

Men, som sagt.. det var bara en naiv föreställning som stannade just där. I torsdags eftermiddag gick vi alltså in i slavlägerdimman och kom ut igen igår kväll när vi lyfte från Alicante. Fem dagar av jobb och städning, 1-euros-luncher på Carrefour och möten med AC-installatörer och lägenhetsförmedlare.

Jag hade hellre tagit tjatet

Imorgon åker vi ner för första gången! Finns lägenheten på riktigt?

Man kan ju faktiskt undra. Vad har vi gjort? Flipp eller flopp? Fynd eller magont? Det märks..

Imorgon bitti går planet och vi kommer att hämta nycklarna på Scandinavian Managements kontor för att sedan röra oss till vår (!) lägenhet. Det känns sjukt spännande och läskigt. Är den verkligen vår? Eller bor det en liten spansk familj där? Har lägenheten en stor fuktskada någonstans? Är grannarna galna? Är det ett rivningskontrakt? Har Urbanicazionen miljonskulder?

Som sagt.. Det märks!

Visning i Calas Blancas med Grupo Terramar

Samma dag vi fick utskällningen av Agrucasa befann vi oss vid underbara Mil Palmeras, San Pedro del Piñatar. Jag ringde Demecasa som hade haft "vår" lägenhet ute på annons och då de inte svarat på mejl ringde jag upp. De skulle återkomma inom fem minuter (eller hur) om det var möjligt att komma på visning innan helgen. En timme senare, när jag tröttnat på att vänta ser jag till min förtjusning att samma lägenhet nyligen lagts upp av en annan mäklarfirma, Grupo Terramar. "Perfekt," tänkte jag och ringde. Jag fick prata med en kvinna som pratade mycket bra engelska och hon frågade var jag hade sett annonsen. "Que?" tänkte jag. "På typ en av Spaniens största mäklarsajter (Fotocasa.es) Hur så?" Nåja, det gick jättebra att boka visning den kvällen och kl 18.00 skulle vi ses utanför lägenheten.

På väg till lägenheten blir vi uppringda av den andra mäklarfirman, Demecasa, som med beklagande stämma informerar att den lägenhet vi är intresserad av är såld. Jaha? Ok..

Följaktligen trodde vi när vi kom till visningen att de här människorna hade noll koll och att de visade en såld lägenhet. "Det här ska bli riktigt intressant", tänkte vi när gick dit. "Hur ska de förklara att de visar en såld lägenhet?"

Lägenheten var trevlig, ingen trång smal hall som den förra vid Cabo Cervera utan man kom direkt in i ett öppet, ljust rum. Den var heller inte sunkig eller ångestframkallande (som faktiskt en hel del lägenheter är som man sett ). Okej, det var helt uppenbart att ingen bott här permanent eller att den nuvarande ägaren inte lagt ner alltför mycket tid, kärlek eller energi på den. Men den hade potential. Faktiskt en hel del. Nedan en mäklarbild.

Men, men.. den var ju såld så jag lade inte ner alltför mycket intresse på lägenheten och båda barnen hade somnat i bilen på väg till visningen och blev väckta så stämningen var väl inte direkt på topp heller. Men min man stod på sig: han frågade och frågade och pratade och pratade och till slut kände jag mig som barnen: Jag satte mig i soffan och surade och undrade när vi var klara.

Och till slut, var det äntligen dags för Frågan. Min man klämde ur sig den:

-Vi blev faktiskt uppringda av en annan mäklare på väg hit och de berättade att den här lägenheten var såld. Är den det?

Tolken översätter. Tystnad. Snabba blickar utväxlas. Mäklaren rycker på axlarna väldigt demonstrativt och säger att det är han som köpt den. "Ehh, va?" Vi fattade ingenting.

Enligt honom, och jag lägger ingen värdering alls i vad jag tror är sant och inte här, var lägenheten ute på marknaden för ett tag sen, en ryss reserverade den, lade handpenning och alla papper förbereddes hos notarien. Då råkade hans mamma ut för en allvarlig olycka och han hoppade av. Eftersom mäklaren "trodde" på objektet tog han över handpenningen och blev därför den ende mäklaren med rätt att sälja lägenheten.

Efter detta "klargörande" stod det klart att den fortfarande fanns på marknaden och vi åkte runt till de tre poolområden som finns tillgängliga för lägenheten. Mäklaren ville gärna ha en snabb affär eftersom alla papper redan var förebredda och den nuvarande ägaren, en irländare, fanns på plats i Torrevieja. Vi frågade om priset och han prutade inte en spänn. Mäklaren sa att den har varit ute för betydligt mer men säljaren vill sälja snabbt och därför var det ett odiskutabelt pris. Han sa att det inte fanns något liknande ute till samma pris. Tyvärr var detta ett bra säljargument för jag vet att han hade rätt. Jag har spenderat åtskilliga timmar på åtskilliga sajter och tittat på åtskilliga lägenheter i åtskilliga områden så jag vet de facto att det han sa var sant. Den här lägenheten var by far den billigaste i sin genre.

Helgen innan vi åkte hem spenderades mest i den hyrda lägenhetens poolområde men i tanken var vi någon helt annan stans.

 

Bakgrundshistoria

För fyra år sen var vi i Torrevieja för första gången. Äldsta sonen skulle fylla fem och den minsta var 10 månader. Vi hyrde en lägenhet privat via Blocket och allt var frid och fröjd. Som den äventyrsfrånvända person jag är upptäckte jag att bo i lägenhet i Torrevieja var ju alldeles otroligt smidigt. Billigt. Bekvämt. Svennebanan. Och alldeles underbart!

Redan året efter hyrde vi samma lägenhet och drog tillbaka. Lika piffigt tyckte vi att allt var även denna gång men nog hade en önskan om en egen lägenhet redan börjat gro och vi var till och med på en visning. Men, det var ju egentligen mest en dröm tänkte vi och åkte hem till kylan.

Samma vinter köpte vi radhus i Stockholm och av förklarliga anledningar kom vi inte iväg följande sommar. Men, sommaren 2013.. när den redan bokade och betalda Gotlandsresan blev inställd passade vi på att åka tillbaka till Torrevieja. Denna gång hyrde vi en annan lägenhet. Den var helt ok den med men den låg längre bort från havet (egentligen bara 3 km men det tog ändå ca 20 minuter med bil till en playa..). Till min stora förfäran hade den heller ingen vettig hushållssax, kuddarna var hemska och stekpannorna var helt undermåliga. Ja, ni förstår ju själva att så kan man inte ha det; bättre att köpa något eget!

Och sen drog det igång...